Boothcamp

Trodde jag skulle få fina och lugna promenader idag, men icke sa nicke. När jag var i andra ändan av byn ringde mannen och hulkade att jag måste komma hem. Ok, det var bara att pinna på i rask takt. Hostande, snörvlande med Unkas som undrade varför jag fick så bråttom i släptåg. Varför, kunde man inte stanna och nosa än här och än där som vi brukar göra? Mobilen ringde igen och nu verkade mannen vara döende. Jag blev riktigt rädd och tänkte att nu har han fått en hjärtinfarkt eller liknande. Jag och Unkas småsprang resten av vägen. Jag spottade blod och hostade som en galning och Unkas tyckte att det här var ju riktigt roligt. Tur att han drog mig fram, annars vete tusan om jag hade klarat att springa. Men eftersom han är en slädhund var han i sitt rätta element.

Jag kastade mig in genom dörren och in i sovrummet. Mannen levde och hade inte alls fått någon infarkt, men det stod inte bra till med honom. Med svetten drypande ringde jag vc och fick en läkartid direkt. Han klarade av att köra dit själv då vi endast har en kort bit. Sedan dess har jag inte hört av honom. Nu är det över två timmar sedan och jag är väldigt orolig. Men jag gick ändå den vanliga turen med Nellie och Kuma om än lite snabbare än vanligt. Sedan var det bara att skala av sig kläderna som var våta av svett. En lite tallrik med tapas och hostdämpande medicin blev min lunch.

Fick just samtal från mannen som är på väg till Trelleborg för röntgen. De har konstaterat lunginflammation, men misstänker att det är något mer och vill kolla upp det. Jag misstänker att jag måste boka en läkartid till mig så jag får penicillin, för vi har åkt på något smittsamt. Troligtvis är det en karl på mannens arbete som smittat ned oss. De som har barn på dagis ska banne mig hålla sig hemma så fort de blir snoriga. Det är ett otyg att gå till arbetet med en massa baskilusker.