Jag har alltid undrat över, vem som bestämt hur arbetsförmedlingarnas lokaler ska se ut. Under alla mina år har jag besökt flera av dem, från norr till söder och de ser likadana ut överallt. Har aldrig förstått varför.
Medge att de är fruktansvärt deprimeradande att kliva in i dessa gråa lokaler. Redan på gatan utanför känner man av hur humöret sjunker. Alla bra tankar är som bortblåsta när man öppnar dörren till förmedlingen. Det kanske är meningen att man måste vara deprimerad över att komma dit? De kanske inte vill att någon ska komma?

Vid ett endaste kontor har jag känt mig som en värdig människa och det var i Göteborg. Under mina år i den staden, besökte jag arbetsförmedlingen vid två tillfällen. Första gången var då jag precis flyttat dit och alla blivit uppdaga från den arbetsplats jag var på. Som vanligt en grå lokal med deprimerade människor. Andra gången hade de gjort en omorganisation och jag blev hänvisad in i centrum av staden. Jag klev in i lokaler som troligtvis varit en bank eller något liknande. En helt annan känsla kom över mig och jag kände min som någon människa som betyder något. Jag var någon som var värd mer än en grå lokal.
Givetvis ledde de samtal jag hade där till mitt första fasta jobb sedan jag flyttade dit fyra år tidigare.

Så borde alla som måste söka sig till arbetsförmedlingen få känna sig och då tror jag att lokalerna spelar en viktig roll. Både för de som arbetar där och de som söker arbete. Man måste få tillbaka sitt människovärde efter en händelse då hela ens liv rasat. Där positiva tankar ska födas och inte dödas.