Fått fodral

Mr J var till Trelleborg och handlade idag och en sak jag blev glad för, är min ställning till plattan. Jag hade en Lenovo platta tidigare,som jag så generöst gav till Mr J när min nya införskaffades. Det enda kruxet var att lenovon har en kant man kan vika så att den står upprätt. Det har inte min Samsung. Vilket blir jobbigt i längden. Äntligen fick jag tummarna ur och letade upp ett vikbart fodral, som inhandlades idag. Vilken skillnad att titta på plattan det är och min nacke mår så mycket bättre.

Just nu håller jag mig ur vägen då Mr J äntligen börjat rensa sin garderob. Jag lägger mig inte i det för det är emotionellt för honom och som jag sade är han stor pojke nu och får klara det själv. Kan bli beskylld för att ha hetsat honom att slänga kläder han sedan saknar. Han kom nyss och frågade hur många kartonger jag tänker packa. När jag svarade en fick han en konstig blick och försvann bort till dressingroom. För jag har verkligen städat bort allt jag inte använt de senaste två åren. Det blev en hel del ska jag säga.

Nu ett glas rött före middagen.

Annonser

Ännu ett rum klart

När Mr J körde till Trelleborg, passade jag på att rensa ur städskåpet och alla hyllor i grovköket. Nu stryks det inte fler plagg i detta hus, för strykjärnet är nedpackat i en låda. Endast det vi kommer att använda dessa veckor finns kvar och så hundarnas schampoflaskor som också ska packas ner. I morgon går jag loss på köksskåpen och där behöver jag lite handräckning från Mr J. Jag är ju som jag tidigare sagt, inte särskilt lång.

Det är nyttigt att flytta och då menar jag inte endast att mycket bra att ha saker kastas. Det rensas i huvudet också och vi pratar en del om allt vi upplevt i detta hus och i byn. Många verkar ha retat sig på att vi har tre stora hundar, de bilar vi ägt och vår älskade husbil. Vi är inga rika knösusar, utan har prioriterat vissa saker i vårat liv. Vi har sparat och jobbat ihop allt och utan att ha fått hjälp från någon. Våra föräldrar levde sosseliv och var inte förmögna. Men som sagt den svenska avundsjukan har ibland känts påtagligt.

Vårat hus har varit vår borg och vi har känt oss trygga här tills stenar började kastas mot vår dörr och smällare på vår trappa. Byn har förändrats sedan vi flyttade hit och jag kan inte säga att det blivit till det bättre. Bykänslan är borta då alla hejade på varandra, istället för att titta snett. Kanske beror det på att de som befolkade byn då blivit gamla, flyttat härifrån och dött? Nya människor har flyttat in från storstäder och en annan anda mer lik de som är i städerna infunnit sig.

Vi kan nog konstatera att de finaste åren som denna by haft, har vi levt här. Nu ska här byggas fler bostäder och jag tror att det tillslut blir som en sovstad, där de flesta arbetar utanför byn och endast befinner sig här på kvällar och helger. Därför känner vi oss väldigt klara med både huset och byn. Vi lämnar när våra grannar bor kvar, trots att vår närmaste också ska flytta om någon månad. Man vet inte hur länge de andra kommer att bo kvar.

Som ni märker har vi verkligen diskuterat vår flytt ordentligt och kommit fram till att vi gör rätt. För naturligtvis har denna process pågått i flera år och vi har backat av och till. Men det är värre att vara orolig för hur det ska bli där man bor än att ändra på sitt liv. Av erfarenhet kan jag konstatera att för varje flytt jag gjort så har det bara blivit bättre. Våga vinn!

Tror att det är farligt när man slutar vara nyfiken. Det är då man blir riktigt gammal. Det finns så många fina platser på vår jord och vi vill inte dö nyfikna.