Rockar ditt liv?

Tycker du det är en konstig rubrik? Här kommer en liten förklaring, vad jag menar med den.

Om man tänker sig livet som musik, så vilken musik passar till ditt liv just nu? Och vilken musik skulle du föredra att ditt liv rörde sig i? Går det i någon av de äldre musikstilarna, som gammaldans, jazz, tiodanserna (vals,foxtrot mm), eller är det rock, pop, hiphop eller exprimentell musik. Kanske klassisk musik?

Har du ens tänkt i dom banorna tidigare? Nej, tänkte väl det. Fundera en liten stund på det.

Du kanske älskar hårdrock, men känner att det för det mesta är dansbandsmusik som ditt liv rör sig i. Trots att du bara lyssnar till hårdrock. Då är det något som inte stämmer, eller hur?

Så hur kommer det sig att ditt liv är som ”dålig” musik i dina öron, och inte den musik du älskar? För många tråkiga måsten? Vardagsslit som dödar musiken. Svårt att komma ifrån dammsugning mm. Du kanske ska se på dessa sysslor på ett annat sätt. Ha på dig andra kläder när du utför dom, avbryt när det suger och återuppta efter en bra låt kanske. Vem är det som säger att du måste göra just den sysslan på 40 min blankt? Låt det ta 2 tim eller en hel dag om så är. Gör annat mellan om det tar emot.

Med andra ord försök leva ditt liv, lite roligare varje dag. Du är värd det.

Annonser

Du bestämmer hur din berättelse ska se ut

Ingen annan kan bestämma hur din berättelse ska se ut. Visst har du dna och gener från dina föräldrar, men det säger inte att du behöver ärva de sjukdomar dom haft. Du kan själv skriva om ditt liv. Det behöver inte bli en fortsättning, av dina föräldrars eller andra anhörigas. Du kan bryta kedjan av det som tycks vara din släkts förbannelse.

Det viktigaste du ska börja med är att se framåt och tänka dig hur du vill ha din framtid. Vad vill du göra och vad vill du uppnå? Dröm dig till dina mål. Se hur ditt liv ska bli och du börjar agera så att det blir så. Livet är inte förutbestämmt. Du är den som bestämmer hur det ska bli. Ser du dig själv som en udda person som andra ser ner på, så blir det så.

Om du istället tänker att, du visst är speciell men på ett positivt sätt. Så kommer andra att uppfatta dig så. Vad du än har att börja med, så finns det inget som säger att du måste stanna där. Bli vad du tänker att du är. Även om du känner att det inte fungerar att bli läkare, då du inte kan eller orkar att gå den utbildning som behövs. Så kan du läka människor på andra sätt. Vill du det så kommer du att kunna göra det.

Det viktigaste är att du tror på dig själv, för då gör andra det också. Var sann mot dig själv och låt inte andra människor begränsa dig.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad

Idag hade jag ett möte, som var väldigt viktigt. Men vädret var mot mig och jag tänkte avboka det. När jag så fick reda på att jag skulle förlora mycket pengar om jag inte närvarade, så fick jag en närstående att hjälpa mig. Eftersom jag skulle bli sen, så ringde jag och meddelade detta.

Vid framkomsten hade jag turen att stöta på en man, som försökte finna den människa jag skulle ha mötet med. Men hon fanns inte i byggnaden. Jag fick reda på att hon var någon annan stans. Detta andra möte hade hon bokat in utan att meddela mig. Var det meningen att jag skulle sitta och vänta tills hon behagade att dyka upp? Är inte min tid ett dugg värd?

Man har sju sekunder på sig att göra ett första intryck vid ett möte. Jag har fått mitt första intryck av denna människa som jag aldrig har träffat. När jag väl träffar henne, har jag min uppfattning klar. Tyvärr är det så vi fungerar. Att nonchalera andras tid kan stå en dyrt i framtiden.

Man ödslar inte någon annans tid i onödan. Som du behandlar andra så blir du också behandlad tillbaka.

Jag tänker avsluta mina inlägg om Laikaindianerna här

Det jag ville med att ta upp dessa fyra nivåer från jordbevararna, var att visa hur vi människor är funtade. Att vi kanske stannat upp i en nivå och agerar utifrån den.

Djuren som indianerna använder sig av, är lätta att tänka på vid olika tillfällen. Hur agerar dom och hur agerar jag i olika situationer? Ska jag kanske fundera lite på, om jag ska försöka tänka på ett annat sätt? Ja, det är upp till var och en att bestämma. Var någonstans i min varseblivning= självkännedom vill jag vara?

Naturfolk har en hel del att lära oss andra, som lever i det moderna, industraliserade samhället.

Nivå 1 ormen, Nivå 2 jaguarern, Nivå 3 kolibrin, Nivå 4 örnen

Fjärde och sista nivån: Örnen

Då har jag kommit till sista nivån, när det gäller varseblivning enligt Laikaindianerna.

Örnen svävar högt ovanför marken, och kan upptäcka en mus 500 meter under honom. Så på denna nivå är verkligeheten 99 procent medvetenhet och 1 procent materia. Det finns ganska lite form och substans och det är energi som är språket. Den del av hjärnan som föknippas med den här nivån är den främre delen av hjärnbalken.

När du frågar en Laikaindian vem hon är säger hon: ”bergen är jag, floden är jag, örnen är jag, klippan är jag.” Detta är alltså vår andliga nivå.

Från kolibrins nivå är vi noga med återvinning, men från örnens nivå ifrågasätter vi varför vi inte slutar med plastföpackningar helt och hållet. Vi går djupare in i våra medvetande och blir jordbevarare.

Inslag på tv4 om jobbcoaching

Idag hade tv4 ett inslag om jobbcoaching. Jag har ju ifrågasatt, nyttan av att ha det. Nu visar det sig att det är ytterst få av alla arbetssökande som fått fasta jobb genom coaching.

Min teori om att dessa företag endast är ute efter pengar, verkar hålla. De har inget intresse av att någon får jobb. I reportaget visar det sig att en del av dessa företag fejkar statistiken till arbetsförmedlingen. En del struntar i att lämna statistik.

Jag vill uppmana alla till att bojkotta dessa coacher. De gör ingen nytta för dig.

Skillnaden mellan rädsla och skrämsel

Skrämsel är instinktiv, och det antilopen känner då han är jagad av något rovdjur. Alltså det vi känner vid fara. När antilopen kommit undan faran stannar den upp, och skakar av sig skrämseln med en darrning. Denna instinktiva handling har vi i oss sedan födseln och små bäbisar har den, men förlorar den när dom blir äldre.

Rädsla är en inlärd respons. Något som vi lär oss med åldern. Vi lär oss vad vi ska vara rädda för. Problemet är att vi lever i ständig rädlsa av olika grad.

Vi sitter fast i en trafikstockning och är frustrerade över att vi varken kan förflytta oss eller låta våra aggressioner gå ut över idioten framför oss. När vi sen kommer hem låter vi detta gå ut över vår partner eller våra barn. Vi är i ständig larmberedskap med åtföljande adrenalinpåslag på grund av ständig stress. Vi har inte längre förmågan att skaka den av oss, så som antiloper eller nyfödda gör.

Det gör att kortisol frisätts i blodomloppet och orsakar skador på våra celler och organ. Ett ämne som är skadligt för hjärnan. Vi kan inte skaka av oss en skrämselupplevelse, utan ältar den om och om igen. Hur hade det blivit om vi hade reagerat på ett annat sätt, och om vi inte blivit arga eller rädda.

Det beror på att den mänskliga hjärnan inte kan skilja mellan en verklig stressfaktor, och ett minne av en händelse. Men det som skrämmer oss allra mest väntar oss bakom hörnet. Rädslan hämmar oss i våra liv, medans skrämseln hjälper oss att överleva.

Har du lett mot någon idag?

Jag gjorde det och vilket resultat det blev. Två glada hundägare, som log och skarattade tillbaka. Blåsten bet men det värmde och jag klarade tre vändor utan problem. Tror hundarna kände det också för dom skötte sig exemplariskt allihop. Annars brukar alltid någon av dom krångla då vädret är jobbigt.

Om du slappnar av och mår bra så sprider det sig som ringar på vattnet. Ett leende betyder så mycket. Man kan aldrig veta varför en mötande människa ser sur ut. Det kan vara många olika orsaker som ligger bakom.

Hittade denna fras som passar bra.

Du gör fel när du berömmer en sak som du inte fullt förstår, men värre när du klandrar den. – Leonardo da Vinci.

Önskar alla som tittar in här en fin kväll, och le åt dem du möter så ska du se att du får leenden tillbaka.

Har du varit nere i dalen?

Det är först när man varit nere i dalen, som man uppskattar utsikten på berget.

Dessa ord hörde jag på radion i morse, och jag tyckte att dom var så bra. För det är ju så att om man alltid står på berget, så uppskattar man inte utsikten lika mycket. Man tar den ofta för given.

Jag tyckte att denna måndag var så grå. Tänkte att om det bara var vår och varmare så skulle det kännas bättre. Men så slog det mig att jag kan ju inte gå och vänta på det, utan måste leva innan dess också. Vi måste uppskatta den dag som är nu och inte vänta på något bättre hela tiden. Livet får ju inte rinna förbi. Man måste hitta något positivt varje dag.

Ofta går vi omkring och säger om bara…. Men vad vet vi om i morgon? Inte ett dugg.

Det är nu vi ska leva och inte bara i morgon. Även om vi är nere i dalen just nu, så kan vi klättra upp bit för bit. Vad just ditt berg ska bestå av, bestämmer du själv. Du kan välja vilken utsikt du vill ha. Allt är inte pengar eller berömmelse. Rikedom kan innehålla så mycket. Så uppskatta ditt liv idag, för det är nu du vet vad du har. Morgondagen vet vi inte så mycket om. Och vänta inte med att leva tills om bara…

Big brother igen

Jag vet inte vad jag ska säga egentligen om nya big brother. Är det verkligen någon mening att återuppliva den dokusåpan? Vad vill man uppnå denna gång måntro? Allt är ju redan gjort. Man har supit, grälat, hånglat och grisat ner. Hur roligt är det att se allt igen, med nya delatagare? Kanske för dom som känner deltagarna, men för alla andra är det rätt ointressant.

Som tur är så visas såpan på en ny kanal som man kan slopa att se. Den stör inte övriga program. Jag tror faktiskt att den blir kortlivad denna gång. Ungdomar tittar inte på detta och vi andra är mätta.

Nej, dessa karriärsugna människor borde få något nytt att bita i. Ett helt nytt koncept där de kan exponera sig. Detta kanske är dokusåpans död.