Efter en god middag och lite småprat i biblioteket, satte vi oss vid tv:n och såg en film. Den var väl sådär och efteråt zappade jag lite för att se om det fanns något att se. Jag stannade vid ett program som visade Gazaområdet och innevånare i husen närmast gränsen till Israel. Pappan i familjen var en skådespelare och hade ett väldigt fint sätt att uttrycka sig och sina känslor. Man såg familjen sitta nära fönstren och se hur bulldozers raserade byggnader bara några hundra meter från deras hus. Som förhistoriska djur malde de sig fram och lämnade ett ökenlandskap efter sig.

Man kunde höra raketer slå ned i närheten då barnen såg på tv och pappan lyssnade på radion. Han ville höra om vägarna var blockerade eller om de var farbara. Bulldozers kom närmare för var dag och när de hade raserat nästan alla hus i närheten var familjen rädda att det skulle bli deras tur nästa gång. Pappan åkte iväg till Gaza city för att medverka i en uppsättning och barnen kunde ta sig till marknaden och handla. När pappan  skulle återvända till huset var han inte säker på att kunna ta sig hem, så han frågade folk efter vägen om det gick  att köra. Det gick bra och familjen var lättad när han kom hem. Den natten sov de inte mycket då bulldozers körde mycket nära huset och raketer sköts.

Nästa dag skull en bil från FN komma med förnödenheter till familjen som nu var helt isolerade, men de kunde inte ta sig fram då det inte fanns någon väg längre. Helikoptrar flög över huset hela tiden. Sedan blev familjen beordrade att evakuera huset och bolldozrarna raserade huset och även den bil som stod på gården. De hade ingenstans att bo längre och tog adjö av sina grannar och vänner i området. De fick en lägenhet i ett bostadskomplex där det var mycket oroligt och trivdes inte särskilt bra. Tillslut lyckades de fly till Egypten och filmen slutade med att pappan var i Polen för att delta i ett teaterkonvent.

Detta pågår varje dag i Gaza och andra ställen i världen. Familjer lever under hot om att förlora allt de har. Detta kan vi kanske tänka på i morgon när vi umgås med våra nära och kära. Hur lyckliga vi är som slipper leva med rädsla varje dag.