Vad har jag att beklaga mig över egentligen? Jag är inte obotligt sjuk eller står på gatan utan någon eller någonting. Att klaga över regn och annat oväsentligt känns så banalt när man läser detta inlägg och blogg i övrigt. Att glädjas över de små undren som sker i ens liv varje dag borde vara ett riktmärke vi alla borde ha.
När en människa som egentligen inte borde leva då han har en tumör vid hjärtat, kan se bort från detta och glädjas över att hans barn jollrar känner jag mig liten. Han är en stor människa i hjärtat och så stark. Tårar kommer i mina ögon och jag har bestämt mig för att att skärpa mig. Här kommer inget självömkande mer och varje gång jag ens tänker en sådan tanke ska jag gå in på denna blogg och läsa.
En sådan människa förtjänar att leva till mycket hög ålder och jag hoppas att det blir så.