Kan inte hjälpa att mina ögon tåras när jag hör hur anhöriga läser upp namnen på de döda. Människor som sade hejdå till sina nära och kära på morgonen, för att aldrig mer återkomma hem. Då känner jag hur snabbt ett liv kan förändras. Det behöver inte vara ett terrordåd utan vad som helst som kan orsaka det. Så gå aldrig hemifrån i vredesmod, utan se till att ni skiljs åt i vänskap och kärlek. Något kan hända som gör att ni inte återser varandra och då ska minnet vara ljust för den som står ensam kvar.

Våra liv är så sköra och vi måste ta tillvara på den tid vi har här.