Natten förflöt lugn och vi har sovit allihop. Ronja har inte flåsat eller stönat så jag har vaknat. Hon har druckit vatten och ätit tre köttbullar som hon behållit. Tänk att man kan bli så glad över att ens hund gnager på ett ben, vilket hon gjorde en kort stund när vi hade vårt vanliga morgonmys. Det värmde i hjärtat att hon brydde sig om något överhuvudtaget.

Jag brukar köra lite yoga varje morgon och så även idag. Lade märke till att sovrumsmattan hade en svag doft av spya, så efteråt tog jag en våt trasa med lite yes och gned på de ställen där doften verkade komma från. Ronja spydde ett par gånger igår och det var bara vatten och galla, så jag fick nog inte bort allt då jag torkade tidigare. Men nu luktar det äpple och det är betydligt godare. Nu sover hundarna och jag springer in i sovrummet med jämna mellanrum för att titta till dem. De andra två är lugnare nu och det tyder på att Ronja inte mår lika dåligt.

Klumpen i min mage är lite mindre idag, men finns där fortfarande. Många kanske tycker att jag är löjlig och säger att det är ju bara en hund. Då vill jag bara säga att det är en medlem i vår flock som levt med oss i snart 10 år. Den hund som fått mina tårar i sin päls då de andra två i ursprungsflocken somnade in. Det känns så viktigt för mig att hon får en värdig ålderdom och ett värdig slut på sitt liv. Jag accepterar att hon kommer att dö, men min högsta önskan är att hon får göra det här hemma i sin välkända omgivning. Inte att vi hals över huvud måste ta henne i bilen till veterinären där hon får somna in i en helt okänd omgivning.