Jag skulle kanske skriva mer om masmördaren i Oslo, men det finns ett motstånd mot att ge honom utrymme i mitt liv.
De människor som gjort mig illa eller andra, brukar jag endast vända ryggen till. Jag lämnar dem åt sitt öde förvissad om att de en dag får vad de förtjänar.
Hämnd ligger inte för mig och inte heller låter jag dem förmörka mitt liv.

Den bästa hämnd man kan göra är att vända på klacken och gå vidare med sitt liv.
Men jag mår väldigt dåligt av att veta att så många mår dåligt på grund av detta illdåd. Mina tankar går ofta till dem. Som den unga tös i receptionen på en av de byggnader som sprängdes. Hon var så glad över sitt sommarjobb och skulle sedan göra klar sin fil kand.
Nu har hon fått börja lära om efter att ha legat i koma. Allt hon kunnat har hon förlorat. Hon kommer inte ihåg någonting.
Detta gör mig så arg och ledsen. Massor av kramar till den tösen.