Vet inte om vi blivit osams med en granne denna morgon. Vi traskade iväg på vår vanliga mogonrunda, samma tid som alltid. När vi kommit halvvägs ser vi en granne komma mot oss med sina två stora hundar.
Hon har bägge kopplen i ena hande och fortsätter mot oss, men går över gatan till andra sidan. Jag tänker att detta går aldrig bra och mycket riktigt så drar hundarna omkull henne, när vi passerar med våra på ett led.
Mannen stannar och frågar om hon vill ha hjälp, men hon hojtar gå bara.
Jag har fullt bestyr med att ta mig vidare men Nellie som har blivit hysterisk av de båda hundarnas skällande.

Vet inte vems fel det var, eller om det var någons fel. Det är ett risktagande att gå med två stora hundar helt ensam. Jag hade aldrig gjort det om jag inte var hundra säker på att de klarade av hundmöten. Det är ju ofta så att två hundkompisar triggar varandra att gå på den tredje.
Jaja, återstår att se om vi fortfarande är vänner med den grannen.