Det händer ofta när jag ska sova, att jag börjar tänka på människor som funnits i mitt liv. De har kanske bara fladdrat förbi och lyckats lämna ett avtryck, eller borde ha funnits där, men lämnat livet innan jag ens fått träffa dem.
Igår kväll började jag tänka på min farmor, som jag aldrig träffat. Men hon har trots det alltid varit närvarande på något sätt. Min pappa har pratat om henne ofta och gör det ännu mer nu då han blivit äldre. Tror han alltid saknat henne och känner att livet blivit annorlunda om hon fått leva längre. Hon dog i förtioårsåldern av cancer i magen. Pappa var tolv år gammal och hade ofta följt henne då hon tvättade i granngårdarna. En liten kille som hade starka band till sin mor.

Jag har aldrig tänkt så mycket på att hon inte funnits i livet. Det är först på äldre dagar jag gör det. Jag hade gärna velat träffa henne och fått ta del av hennes visdom. Det finns ett tomrum som är hennes och där hon borde funnits. Nu är det många år sedan hon dog och för mig gäller det att samla på mig alla minnen, som min pappa har av henne. Jag vill veta mer om henne.