Idag möttes jag av en nyhet på svt som gjorde mig och säkert många andra glada.
Sveriges enda skola för vårdhundar, som förövrigt ligger i skåne, examinerar ut sin första grupp i dagarna. Detta har blivit ett erkänt yrke nu och de vars hundar gått denna kurs, kan börja arbeta.
Det är nämligen så att det händer något magiskt med människor när de får köra fingrarna genom en mjuk päls. Allrahelst om de är dementa.
Jag är den första att skriva under på att det är en skön känsla att kela med en hund. Varje morgon vill Unkas ha en stund då vi kelar och han tuggar på ett ben. Lite tugg och så njuter han en stund. Det varvar vi tills han inte orkar hålla ögonen öppna.
För mig finns det inget bättre sätt att börja dagen på. Jag blir lugn och harmonisk.

Nu finns det de som är allergiska och naturligtvis ska det finnas avdelningar som är fria från djur. Men tänk så mycket de går miste om. Jag tycker synd om dem.