Hundar är som barn när de har ont någonstans. De beklagar sig men kan inte berätta var de har ont.
Unkas har väckt oss flera gånger på efternatten och ville ut. Men väl där så har han bara suttit ned och glott en lång stund. Jag misstänker att det var något med magen, som tydligen lugnat ner sig så fort vi kommit ut.
Men det är lagom roligt att stå ute i trädgården vid halv fem på morgonen och veta att det blir svårt att somna om sedan.
Man blir orolig för sin lille gubbe och funderar vad som är fel, och den kyliga morgonluften får en att vakna.
Sömnen blir därefter och när så klockan ringer, är man urtrött.
En sådan morgon har jag nu och helst hade jag sovit en stund till, men jag har en intervju och måste förbereda allt inför den.
Så det är bara att bita ihop och stänka kallt vatten i ögonen.