Visst är hösten lite vemodig. Bladen faller på vårat fina bigarråträd och blommorna i pottorna vissnar. De har gjort sitt och varit till stor glädje för oss. Nu dör de sakta och det ser så tragiskt ut. Misstolka mig inte, för jag tycker om hösten också, men jag älskar våren och sommaren. Som det vårbarn jag är. Idag har vi en vacker sensommardag i byn och jag tror alla bybor är glada över det. Har sett många vandra ned till torget och alla stånd. Ikväll är det dans på gästis och många kommer att vara där, men flera partytält har ploppat upp i trädgårdarna runt omkring. Det är fest i byn ikväll.

Nästa evenemang som kommer är contryfestivalen i september. Passar väl bra i en by med många bönder. Hästar, musik och koskit det är landet det. Inga stureplansnissar platsar här. Men jag älskar landet och känner att vi lever med årstiderna på ett helt annat sätt än stadsborna. Jag vet det eftersom jag bott i städer i hela mitt liv. Men jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu. Det är ärligt och raka puckar bland byborna. Sticker man ut så får man stå för det också, för här går inte att smyga med olika saker.

Men vill man vara med i gemenskapen så får man bjuda till och gör man det så möts man av stor värme. Alla bryr sig och går inte förbi ett gråtande barn eller en gammal människa som ser ut att behöva hjälp. Man säger hej till den man möter, även om man inte känner personen i fråga. Man blir sedd och ger tillbaka en vänlighet.