När snön är som seg snor, blir det halt så in i norden ute. Det brukar bli så när temperaturen ligger runt -1 och +-0. Så har vi haft det i skåne idag. Därför blev det inte någon tur ut på landet eller någon mer avancerad promenad. Något som påminner om snökorn dalar ned hela tiden och gör att sikten blir obefintlig då det även blåser rätt hårt. Men pojkarna misstyckte inte ett dugg att vi inte drog ut på det hela. Nu ligger de inne hos mig i biblioteket och det känns så mysigt. Är väl jag som är sällskapssjuk. Nellie följde alltid efter mig som en skugga och det saknar jag väldigt mycket, då pojkarna är mer självständiga.

Ibland kan det vara nyttigt att läsa i gamla almanackor, vilket jag gjorde idag. Det jag ville ta reda på var hur länge Unkas och Nellie var ensamma innan Kuma kom till oss. Både mannen och jag hade för oss att det var ungefär tre månader. Hur fel vi hade på den punkten. De var två hundar i ett helt år och ett par månader. Det var då jag riktigt knöt an till Nellie, som hade varit lite i skuggan av Ronja. Nu fick hon mig helt för sig själv och Unkas lade beslag på mannen. Det är därför allt tagit mig så hårt att hon fick somna in.

Men det positiva är att jag skrivit av mig massor av ledsamhetstankar. Min bubbla spricker nog snart och glädjen kommer snart tillbaka. Det känns hoppfullt att allt inte är svart hela tiden.