Äntligen har vi fått lite vind som gör att det blir uthärdligt för hundarna att ligga på hörnet i skuggan. Vi märker att de mår bättre idag trots att vi har +31. Varje morgon går vi ut och sätter oss på bänken med varsin vattenflaska och filofiserar om allt möjligt. Planerar framtiden lite löst och hoppas att vi snart kan komma till nästa steg.

Mr J har förbarmat sig och kört en sväng för att handla. Jag och hundarna tar det lugnt. Men i eftermiddag ska jag gå några hundra meter bort till pappa och se hur han har det. Är lite orolig att han inte dricker tillräckligt mycket vatten. Farmor är helt klart påverkad av värmen och yrar rätt friskt när hon ringer. Det är tufft för de gamla just nu.

Själv drömmer jag mig bort till Frankrike och tittar på klipp därifrån, läser bloggar och avundas de som får vara där nu. Men vår tid kommer och det är faktiskt bra att längta också. Allt ska inte serveras på silverfat, utan man ska först längta för att sedan förverkliga det man kan. Det var någon som myntade ”att man ska aldrig längta efter det man aldrig kan få”. Jag tycker att man visst kan göra det för då kanske man åtminstone kan få något. Som ett fett arv t.ex. Det kommer jag nog aldrig få då jag inte har någon att ärva, men då kanske det blir en vinst på triss eller så. För plötsligt så händer det.

Bjuder på några vackra bilder från Carcassone. När vi var där så steg temperaturen till +39 och vi orkade inte stanna så länge som vi tänkt oss. Därför är det ett resmål jag gärna vill återvända till.