Klockan kvart över tio ringde bilverkstan och meddelade att Mackan var klar och JR traskade iväg och hämtade honom. Ja, vår husbil är en han. Vår första Pärlan var en hon. Några hen finns inte i vår värld. För oss är det ett engelskt ord för höna och vad är de om inte honor. Det är i alla fall min uppfattning. Jag fotade himlen som hade tolv nyanser av grått i morse så jag lade ner fotandet redan där. Därför blir det lite skåpmat av bilder i kvällens blogg.

En bra anledning att börja fotografera. Nu fotar jag ju mest våra hundar och saker som växer i trädgården. Där klipper man inte av några huvuden. Men koppen påminner mig om att inte glömma att fotografera.

År 2016 hade vi Unkas,Kuma och Nellie. Aldrig något bråk eller osämja bland dessa hundar. Förresten så har vi inte haft det tills Turbo kom. Hon har haft en speciell bakgrund och det tog ett bra tag att få ordning på henne. Men idag är hon en lugn och snäll gammal dam. Tror även att Lino har en lugnande inverkan på henne.

Här är tösen drygt två år och lite villrådig hur framtiden skulle bli. Men både Kuma och Unkas visade att hon var välkommen och lekte med henne. Att ta hand om omplaceringshundar innebär alltid en del arbete. De har ju ett bagage med sig av erfarenheter och tyvärr ofta negativa sådana. Med Turbo visste vi att vi var hennes enda chans annars hade hon nog inte levt idag. Så även om vi var tveksamma så sade vi ja till henne. Det har varit en resa men ett steg i taget och nu är hon rätt tillbakalutad i sitt sätt. Men kan leka med Lino ibland bär andan faller på.

Jag slutar med en fin bild på Kuma som ändå fick tre år här i Frankrike och han älskade det. Vi har älskat vartenda pälsstrå på våra hundar och jag kan inte visa nog med foton på dem. Idag blev det lite återblickar på de som varit med oss sedan 2013. Men innan dem har vi ju haft tre andra pärlor och jag ska plocka fram lite bilder på dem en annan gång.