Det var en fröjd att öppna dörren till trädgården idag. Turbo blev så glad att det var fint väder att hon gjorde små hoppsasteg. De sprang ut och kom tillbaka för att hämta oss. Jag skyndade mig ut och gav fåglarna mat och nya talgbollar. Sedan gjorde jag ordning plädarna och täcket till hundarna. Efter det satt vi ute och njöt av vädret en lång stund. Äntligen, känner jag.

Jag fick inte några knästrumpor idag men de kommer säker endera dagen. Jag väntar på att få byta kläder till mer vårlika och slippa använda fleesen mer denna säsong.

Jag har läst mer i mammas almanackor idag och hunnit till då jag och den man som både var otrogen mot mig och älskade flaskan mer hämtade sina fåtal möbler och jag levde ensam med min bordercollie Ragnar. Men jag vet ju vad som kommer och men älskade hund blir påkörd och inte överlever. Det gör ont i mig att tänka på det. Fruktansvärt ont och då menar jag förlusten av Ragnar.

Men min mamma hjälpte mig att köpa Berrie som blev min tröstehund och sedan blev det han och jag i många år. Det är honom ni ser på fotot. Honom fick jag behålla mycket längre och det var vi två som flyttade ner till skåne och jag är så glad att jag gav honom de vidsträckta fälten och trädgården som jag lovade honom. Som jag skrev i tidigare bloggar så innebär denna läsning en hel del smärta och även en del småleenden.

Jag tittar på bilder och inser att jag måste bara ha mer blommor och krukor. Jag funderar på något nytt till våran trädgård. Hm får se vad det blir. Man blir såhär knäpp så fort det börjar bli varmare och man anar att våren är på gång.