Första natten vi haft bägge hundarna i sovrummet igen och det gick mycket bra. Det känns som att vi är en familj igen. Jag blir så glad i hjärtat att vi kan återgå till det normala. Men det är tre dagar tills vi kan känna oss helt säkra. Fast nu behöver vi inte hålla isär hundarna inomhus längre och det är skönt.

Popcorngräset har börjat titta upp och jag gav det en liten vattning igår eftersom det inte regnat på ett tag nu, vilket jag inte har något emot.

Jag fortsätter att läsa min mors almanacka och känner att hennes ord är som ett rop på hjälp. Hon var inte lycklig där uppe i Dalarna och mådde skit både fysiskt och psykiskt. Men hon ville aldrig belasta andra med sina problem och jag vet att mitt liv var kaos under flera år så jag knappt orkade med att ta hand om mig själv. Men så lik mig eller så lik jag är henne som också alltid skrivit av mig mina tankar. Det är lite som att leva om dessa år genom hennes ögon.

Jag är glad att JR och jag verkligen tog steget mot drömmen. För vad hade vi varit om vi inte gjort det? Mamma tog ett steg där pappa fick bestämma eller var det min syster som övertalade dem? Jag vet inte, men det jag vet är att det inte var mammas dröm. Hon ville inte bo där uppe och allrahelst inte sedan hennes barn och barnbarn inte ens ville ha kontakt med henne. Vet inte varför men samma sak har drabbat mig från den sidan av familjen. Jag mår inte alls dåligt av det men mamma gjorde det.

Dagens visdomsord: ” Det kan inte bli någon kris nästa vecka. Min fickdagbok är redan full.” Henry Kissinger