De säger att det inte varit såhär kallt på tjugo år här nere, men så läser jag att april varit varmare än på många år. Jag tror faktiskt mer på bönderna här och deras iakttagelser. Jag känner absolut av kylan som gör att min kropp värker Mitt ben med alla dessa aliminiumskenor värker så fort det blir kallt och min nacke blir stel och jag får ont.

Vädret gör mig melankolisk och även det faktum att jag om någon dag är ett år äldre. Man närmar sig slutet på detta jordeliv och det är inte roligt. Inte för att det som sker i världen nu är speciellt roligt det heller. Jag kommer över denna deprimerande känsla när väl värmen återvänder och solen visar sig på en blå himmel.Jag är ju ett majbarn och vi är obotliga optimister som alltid försöker se ljuset i tunneln.

Man får glädjas över varje dag och de gånger man kan skratta åt företeelser. Det finns onekligen sådant som kan göra en på gott humör. Vi försöker omge oss med sådant och det brukar fungera bra.

Alla måste följa sin stig mot framtiden och välja åt vilket håll man ska svänga. Vi valde vårat och det enda vi ångrar är att vi inte var modiga nog att göra det tidigare. Men våra föräldrar var de som höll oss tillbaka och tanken på att överge dem klarade vi inte av att tackla. Så här är vi nu efter snart sex år och tänk så mycket fint vi upplevt.

Dagens visdomsord: ” Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor du umgås med lyfter dig eller drar ner dig.” Richard Jalanke