Sitter just nu och tittar på programmet efter tio, där man pratar om ingrepp. Hur svårt det är att sätta stopp när man väl har börjat. När blir man nöjd? Det verkar som att den som börjat, hela tiden hittar mer och mer som man vill åtgärda. Detta med att spruta in botox i ansiktet, är ju inte klokt tycker jag. Det blir ett beroende som man inte kan vara utan. Jag förstår inte hur man vill ha läppar som ser så groteskt stora ut. Kvinnorna ser ju ut som miss Piggy.

Jag tror att det är olyckliga människor som försöker se vackra ut på utsidan, när de egentligen mår dåligt på insidan. I programmet berättar Kayo om hur mammor kommer med sina 14-åriga döttrar för att göra brasilianska vaxningar. Vad ska en så ung tös med det att göra? Herreminje, det är ju bara barn! Jag blir upprörd av sånt. Nästa blir väl att 8-åringar ska börja fixa till sig.

Ska vi bara bli snygga skal, utan någon som helst insida? Jag hade en arbetskamrat som var ganska kraftig. Hon klädde sig jättesnyggt och hade en härlig personlighet, varm och glad. När det var någon som kommenterade hennes vikt, kom jag på mig att jag inte ens hade reflekterat över att hon var lite mullig. Man tänkte aldrig på det, för insidan var så vacker. Det fanns absolut ingenting man ville ändra på hos henne. Så som hon vill jag vara, inte som en söt barbiedocka utan insida.