Nu när jag sitter och planerar lite för semestern, tänker jag tillbaka på andra semesterar vi haft. Det händer ju en hel del ute på vägarna och ställplatserna, campingarna och det är mycket de minnena man sedan lever på när hösten kommer. Jag tänkte berätta om några minnen jag har.
Den första jag tänker på är när vi var på Öland och campade med husvagnen. Vi hade tagit in på Saxtorps camping och vädret var väl sådär som det brukar vara i Sverige. Regn och sol varannan dag. Så fort det blev lite sol och varmt passade vi på att bada med hundarna och sedan gå en långpromenad. En av gångerna gick vi ut på något som såg ut som röjd våtmark. Vassen hade vuxit sig så tät att den gick att gå på och någon hade röjt en väg på den. Det fanns inga andra i närheten så vi lät hundarna gå lösa och plötsligt ropade mannen till: ”Ta bort Berrie, det ligger en orm där”! Jag som är panisk rädd för ormar skrek åt vår bordercollie att komma. Som tur var så var han mycket lydig och tvärvände precis när han skulle till att nosa på ormen. Jag höll ögonen på de men den rörde sig inte och vår hund blev inte biten. Men det var en tjock äcklig sak och bara jag tänker på det så får jag rysningar. Den semestern på Öland såg jag ormar på flera ställen, men jag vet inte om alla var huggormar. Jag är inte så förtjust i att åka dit längre.
En annan händelse är från Skottland då vi tältade vid Loch Lomond och satt vid vårt tält när en bil kom. En familj på fem personer klev ur bilen och började ta ut sin packning. De skulle slå upp ett tält och troligtvis var det första gången de var ute och tältade. De var duktiga och lade ut pinnarna som de under mycket prat och gräl satte ihop. Sedan vecklade de ut tältduken och allihop kröp in unde den. Fem huvuden guppade runt där i mörkret och vi såg hur mungiporna började röra sig uppåt på alla de andra campinggästerna. Även våra gjorde det och vi satt och småfnissade. Jag plockade fram filmkameran för att filma förloppet. Efter en stund började de få lite panik och man hörde höga röster. Det guppade ännu mer och så såg man hur tältduken reste sig. Fem personer stod och höll upp den med raka armar och äntligen fick de in lite ljus så de kunde se något. Vid detta laget kunde vi höra skratt både här och där runt omkring oss. Så skönk duken ned igen och tydligen hade de greppat varsina pinnar som de fäste i den. Sedan kröp alla ut. Ja de kröp för det tält de satt upp var väldigt lågt. Nu skrattade vi alla så tårarna sprutade. Alla fem gick därifrån med uppgivna miner och när de försvunnit bortom synhåll rusade vi andra fram. Satte upp tältet och spikade i alla spikar. När så familjen kom tillbaka gapade de med öppen mun. En man gick fram till dem och sade högt att vi alla tackade för underhållningen och nu tyckte att de kunde äta sin middag och koppla av. Familjen bugade mot oss alla och vi klappade händerna.
Ja det var två händelser som jag kommer ihåg och jag ska gräva i arkivet och se om jag hittar fler.