Vi åkte utmed den pampiga gatan ut ur Treuville och alla de fina husen fick oss att tappa hakan.

Nu var vi äntligen i Normandie och skulle få återse alla minnesmärken från andra världskriget. Gatan vi åkte på delades av en enorm plan med lite växtligheter och grus. Om det var rastplatser för hundar eller vad det var har jag ingen aning om.

Hela den pampiga gatan avslutades med en stor rondell och det var vägbumpar med jämna mellanrum så vi var rätt glada när det tog slut. På andra sidan rondellen var husen betydligt mindre och pampigare. Vi fortsatte åka efter stranden genom nya samhällen som alla präglades av turism och sommar. Men det var inte alls som i Italien eller Spanien med affärer och stånd.

Alla samhällen började med ett namn och sedan sur mer eftersom de låg vid havet. Vägen vi följde hette 513 och eftersom skylten var gul så är det en rätt smal och liten väg. Vid en del ställen åkte vi nästan på stranden och vid ett tillfälle hörde vi polissirener bakom oss. Eftersom vi trodde att de ville förbi så stannade vi så fort det var möjlligt och ut rusade fyra poliser mot oss. Jag höll på att göra på mig så rädd blev jag. De påstod att vi stannat för kort stund vi ett stoppmärke och det kanske vi gjorde då vi åkte sakta och tittade på utsikten. En av poliserna var hotfull och kunde bara franska, men en yngre pratade engelska och sade att vi måste böta 90 eur. De blev lugnare då vi sade att vi betalar direkt och tog fram pengarna. Vi fick ett kvitto och kunde fortsätta vår färd. Funderar på att rama in det.

Tror det var ungefär här det hände för jag tog en bild innan vi åkte, men tordes inte ta på poliserna för då hade de väl burat in oss.

Vi fortsatte vår färd och nu ville vi komma till en ställplats. Magen kurrade och polishändelsen hade gjort oss lite skakiga. Men det var en bit kvar.