Det pratas om utanförskap i olika sammanhang och ofta i samband med invandrare och barn. Men det förkommer även i andra sammanhang som är minst sagt lika jobbiga. Till och med Tomas Bodström skriver om det i sin bok , som förövrigt är rätt dåligt skriven. Att inte vara en planta från ssu gjorde att han sågs som en utböling och inte fick vara med i gemenskapen. Så hur duktig han än hade visat sig hade han inte en chans att få vara med.

Detta förkommer även inom den högsta ledningen i näringslivet. I vissa svenska företag har man inte en chans att få vara med om man inte kommer från samma landsända eller by som de övriga. Du kan visa dig enormt duktig och skärpt men trycks ned av de andra ändå. Visst verkar det löjligt men tyvärr är det sant. För att få vara med i den inre kretsen måste man komma från samma krets från början. Det finns de som egentligen inte alls är särskilt duktiga men är födda på rätt ställe och hålls under armarna av sina kompisar. Det blir interna skämt som du inte har en chans att delta i och när du sitter tyst så anser de andra att du är lite dum.

Bara en sådan sak att kommer du till Stockholm från en annan del av landet så börjar de prata engelska med dig. De hör att du har en annan dialekt och den vill de inte förstå. Jag vet inte någon annan stad i Sverige där människor bemöter dig på detta sätt. Sedan finns det fler saker som orsakar utanförskap som handikapp, utseende mm.

Vi svenskar är inte så toleranta som vi vill påskina utan är så rädda att själva hamna utanför att vi sluter våra grupper. Att bli avslöjad som okunnig i vissa sammanhang eller mindre intelligenta än andra gör att vi hellre utesluter människor. Mycket grundar sig på avundsjuka och rädsla för vad som kan hända om vi släpper fram människor. Dålig självkänsla och ett stort bekräftelsebehov finns i alla kretsar. Även hos företagsledare och politiker.

Så lev efter devisen att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Du vet aldrig var eller när du möter någon nästa gång.