Den ena halvan säger att vi gjorde rätt mot Ronja, när vi lät henne somna in. Det var dags och hon kunde inte gå själv så hon led. Jag köper det och förstår att dessa tankar är riktiga.

Men min andra halva av hjärnan som talar om känslorna, mår skitdåligt. De vill ha tillbaka denna underbara hund och kunna se henne komma in i rummet med ett leende.

Det gör riktigt ont i mig när jag kommer in med hundarna och de springer för att se var Ronja är. Hon har ju alltid varit där, så länge de funnits i våra hem. Men samtidigt vet jag att i det tillstånd hon var just nu, så hade det inte varit ett fullvärdigt liv och hon skulle ha tynat bort eftersom hon inte behöll maten.

Usch, det är svårt att vara mig just nu.