I går kväll satt vi och mindes Ronja och pratade om henne. Förmiddagen var värst för mig eftersom vi haft våra vanor och hon alltid legat vid mig, när jag suttit vid datan. På äldre dagar har hon haft vissa ljud för sig och nu är det så fruktansvärt tyst. Sedan kom naturligtvis funderingar på om vi kunde gjort något annorlunda för henne. Men förnuftet säger nej. Att operera en gammal hund som sedan får ha tratt och ont av operationen är inte snällt. Hon kanske hade fått ett halvt år till, men hur skulle hennes liv ha sett ut då? Nu fick hon vara som hon ville och ända till söndag kväll klarade hon sig själv. Hon gick med på promenaden och sedan sov hon mest.

Mannen sörjer kanske mer än mig, men klarar bättre av att lyssna till förnuftets röst. Jag låter nog känslorna styra mitt liv mer. Var till och med inne på blocket och skulle titta på hundar, men klickade ned sidan då det inte känns rätt. Hålet efter Ronja innehåller även minnen från Annie och Berrie som aldrig fått läka riktigt. Vi har fyllt det med en ny hund varje gång och det fungerade så länge Ronja fanns hos oss. Hon var kittet i flocken. Nu är alla tre borta och en era tillända. Kanske kan vi bygga något nytt när hålet blir mer uthärdligt.

Våra två kvarvarande hundar måste få hitta sina nya roller och stabilitet i vardagen. Vem som tar Ronjas roll vet jag inte just nu då bägge varit de två unga busarna som inte behövde bry sig. Man märker att de är lite vilsna just nu och tror att Ronja ska komma tillbaka. De letar efter henne då och då. När de förstår att hon verkligen är borta för alltid, kommer det att bli mer stabilt. Just nu gäller det att ta dag för dag och låta sorgen värka ut.