Efter gårdagens tidiga uppstigning, hade vi bokat in sovmorgon idag och det var ett bra beslut. Jag vaknade till tidigt och hörde ett ovanligt ljud. Det regnade! Första regnet på 40 dagar. Bara att somna om med gott samvete.
När vi vaknade upp senare var regnet på väg bort och slutade innan det var dags att gå ut med hundarna. Vår frukost blev en brunch och smakade gott.
Nu har vi varit och tömt tankar och fyllt på vatten. Jag stannade kvar på vår plats för att dirigera in Mr J när han var klar. Sedan har hundarna fått en ny rastning.
De som är klara sitter och väntar på den som är ute. Det gäller att hålla koll.
Det är fortfarande gråväder så vi roar oss med att lyssna på poddradio. Har hittat en del intressanta. En öl till det sitter fint.
Jag tycker inte om att vakna till väckarklockan. Så när jag slavade under arbetets ok köpte jag en sådan som har ett ökande ljus, så man ska vakna till en soluppgång. Man kunde även sätta på ljud som fågelkvitter, porlande vatten,fiskmåsar eller alltihop på samma gång. Fågelkvittret lät som radiostörningar så den valde jag bort väldigt snabbt. Den porlande bäcken fick mig att flyga ur sängen, snubbla över sovande hundar och in på toaletten. man brukar ju behöva gå när man vaknar, men med den bäcken blev nöden akut. Ska tillägga att jag gärna vill sträcka på min lekamen och öppna ögonen långsamt när jag vaknar. Den signalen valdes också bort. Då var det bara måsarna kvar och att vakna till ett evigt tjatande och skränande gjorde mig inte gladare över att behöva stiga upp.
Därför fick min väckarklocka vara helt tyst och ljuset väcka mig. Men ärligt talat så blev jag inte ett dugg piggare av att vakna till det. Nu när jag inte måste vakna till någon bestämd tid, (endast i undantagsfall måste jag det), har klockan förpassats långt från vårat hus.
Men nu i denna värmebölja med strålande soluppgångar. Sådana har jag inte sett många i mitt liv. Däremot många solnedgångar. Har jag fått en ny väckarklocka i vår älskade Unkas. Var och varannan morgon vaknar jag av att solen lyser rakt i mina ögon som en superstark strålkastare. Unkas ligger gärna nedanför min säng, med huvudet på Kumas biabädd. Ibland har han huvudet bakom gardinen, vilket gör att det blir en glipa där rullgardinen inte täcker och solen har fritt fram mot min kudde. Unkas ligger i behagligt mörker och jag vaknar med ett ryck. Tur jag inte har så svårt att somna om, men det hade varit skönare att sova i ett sträck.
Men jag kan inte bli arg på pumpemannen som är så urbota snäll. Mitt hjärtegryn allt är glömt när jag väl fått frukost och duschat.
För övrigt så ska jag hälsa från Mr J också. Fråga mig inte varför. Han bara ville det.
Helt otroligt att dra upp rullgardinen och se en blå himmel. Det enda gnisslet idag blev när eon kom och knackade på. De fick inte kontakt med vår elmätare. Inte något vi har problem med faktiskt. Nåväl karln ville titta på den och kom sedan till dörren och knackade igen. Han skulle göra något hål i dörren och sätta dit en extra grej. Jag hörde borren och sedan blev det tyst. Då knackade det på dörren igen och tydligen fick han det inte att fungera, utan måste byta ut mätaren. Strömmen måste brytas i tio minuter.
Jag ringde genast Mr J som troligtvis får ett samtal från vår larmoperatör. Själv satt jag vid köksbordet och försökte läsa i en tidning trots att det var lite skumt. Knack knack på dörren och nu var det klart. Voila strömmen kom tillbaka och ljuset. Men när jag skulle duscha och satte på radion så hade jag radiorösten rakt in i hjärnan. Om det är något som irriterar mig, så är det högt ljud på morgonen. Allt som Mr J gjort var borta och hur jag än försökte så skrek ljudet högt. Inte bra för mig.
När jag sedan skulle köra igång datorn, fick jag återställa vår router. Inte lika irriterande då jag visste precis hur jag skulle göra. Nu kunde jag ladda ner bilderna från kameran. Jag öppnade ut till trädgården och skyndade mig att fota Turbo. Nu väntar jag på besked från Mr J om någon av bilderna blir godkänt till passfoto. Hon var inte särskilt pigg på att modella men jag tror att någon av bilderna blev bra. Det är svårt att fota djur.
Nu hoppas jag på att vi får gå våra rundor utan att bli våta. Det blåser men det är vi vana med och då torkar marken upp.
Hundarna blev glada i alla fall. Nu kan de gå ut och in som de vill. Fredag och den börjar ju bra.
Dagens hundrastningar var rätt jobbiga. Unkas ville hit och dit hela tiden, vilket resulterade i att jag blev smått illamående av att snurra runt. Till slut sade jag till och efter det skötte han sig exemplariskt och vår promenad blev riktigt trevlig. Sedan var det Kumas och Nellies tur. Efter en stund ville Kuma bara gå hem igen. Jag fick dra med mig honom, då han inte ville röra sig en meter åt det håll jag ville gå. Han gav med sig och när han förstod vilken väg vi skulle gå, fick han som eld i baken och drog som en galning. Han skulle hem så fort det gick. Vet inte vad som flög i honom? När vi hade fem minuter kvar hem blev han plötsligt lugn och glad igen. Då var det inte alls så bråttom hem.
Var det något ljud eller lukt som fick Kuma att vara så enveten? Jag har ingen aning, men min rygg tyckte inte om denna promenad. Nu har jag vilat ryggen och den känns inte som att den ska gå av längre.
Tidigare idag var jag på en ytterst tråkig föreläsning. Jag har inte tålamod att ödsla tid på något ointressant. Ett litet fragment av det hela gav mig något och det hade jag kunnat vara utan. Men min uppfostran gjorde att jag inte kunde med att resa mig upp och gå tidigare. Därför var jag ganska trött i huvudet när jag åkte hem. Ska kolla upp mer noggrant i framtiden om jag ska på något sådant.
Efter ett par härliga solskensdagar, har vädret växlat om och dimman svept in över slätten. Ljuden blir dämpade när dimman ligger tät. Ett lätt regn föll för en stund sedan och det återstår att se om det blir mer eller uppehåll under våra promenader idag. Om det regnar får vi gå fort.
Vet inte om Kuma kommer vara lika glad idag när vi är ute? Men jag har bilderna kvar som minne efter vår fina tur igår.
Här går vi varje dag och det känns lite som att vara förflyttad tillbaka i tiden. Man hör fåglarna, ser en del vilda djur som harar och råddjur. Ibland möter vi någon som kommer ridande. Annars är det inte speciellt mycket trafik eller folk efter denna väg. Idag lämnar jag kameran hemma eftersom jag inte vet om det kommer att regna.
Har hållit på att tvätta i två dagar nu och är snart klar med allt. Jag ville att pappa skulle få ombytt i sin säng och ett tunnare täcke när det är så varmt. Därför har jag en maskin tvätt kvar och sedan är allt klart. Känns skönt varje gång man tömt korgarna och det inte ligger tvätt i dem. Tror både mannen och jag har ett inre tvång att göra klart saker innan vissa tidpunkter. Vi pressar oss själva mer än vad som är nyttigt. Därför ska vi tvinga oss att tagga ned och släppa saker som vi känner som måsten.
Hörde ett program på radion idag om att många planerar sin sommar för noga. Precis på samma sätt man gör på sitt arbete. Det finns inte plats för spontana aktiviteter utan varje dag är inrutad och först när allt är avbockat, tillåter man sig att t ex göra ingenting. Men då är det oftast redan kväll och man är för trött. Man blir sittande framför tvn som ett kolli. Igår pratade mannen om vad vi skulle eller kunde se på tv nästa vecka. Jag avbröt honom och talade om att vi sällan ser på tv under hans semester. Det fick honom att tänka till och visst höll han med. Vi är duktiga på att umgås med hundarna och varandra när vi tillåter oss till det.
Ett tag hade vi en tv-fri kväll i veckan, då vi läste och pratade. Det var så skönt att slippa en massa ljud från media. Istället satte vi på lugn musik och gissa om man sov gott efter det. Något vi borde ta upp igen efter sommaren då vi är avprogrammerade från tvn.
I går kväll satt vi och mindes Ronja och pratade om henne. Förmiddagen var värst för mig eftersom vi haft våra vanor och hon alltid legat vid mig, när jag suttit vid datan. På äldre dagar har hon haft vissa ljud för sig och nu är det så fruktansvärt tyst. Sedan kom naturligtvis funderingar på om vi kunde gjort något annorlunda för henne. Men förnuftet säger nej. Att operera en gammal hund som sedan får ha tratt och ont av operationen är inte snällt. Hon kanske hade fått ett halvt år till, men hur skulle hennes liv ha sett ut då? Nu fick hon vara som hon ville och ända till söndag kväll klarade hon sig själv. Hon gick med på promenaden och sedan sov hon mest.
Mannen sörjer kanske mer än mig, men klarar bättre av att lyssna till förnuftets röst. Jag låter nog känslorna styra mitt liv mer. Var till och med inne på blocket och skulle titta på hundar, men klickade ned sidan då det inte känns rätt. Hålet efter Ronja innehåller även minnen från Annie och Berrie som aldrig fått läka riktigt. Vi har fyllt det med en ny hund varje gång och det fungerade så länge Ronja fanns hos oss. Hon var kittet i flocken. Nu är alla tre borta och en era tillända. Kanske kan vi bygga något nytt när hålet blir mer uthärdligt.
Våra två kvarvarande hundar måste få hitta sina nya roller och stabilitet i vardagen. Vem som tar Ronjas roll vet jag inte just nu då bägge varit de två unga busarna som inte behövde bry sig. Man märker att de är lite vilsna just nu och tror att Ronja ska komma tillbaka. De letar efter henne då och då. När de förstår att hon verkligen är borta för alltid, kommer det att bli mer stabilt. Just nu gäller det att ta dag för dag och låta sorgen värka ut.
