Det går bättre för varje dag som går och igår eftermiddag var värken i magen inte så stark. Den värsta tiden är på förmiddagarna och då är saknaden störst. Kanske för att då sökte Ronja sig till mig där jag satt vid datan. En stunds kel och sedan låg hon vid mina fötter. Hennes närvaro var så subtil men ändå påtaglig. Nu vill jag att det ska kännas tomt, då hon inte är här längre. Hon har lämnat ett tassavtryck hos oss och det känns bra.

Jag rotade i soptunnan igår. Låter det äckligt? Nja, jag rotade inte överallt utan bara i den pläd vi lagt där. Just den vi lade över den vanliga som alltid ligger bak i min bil. Vi ville att hon skulle ligga mjukt och varmt när vi åkte till veterinären. När vi kom hem slängde vi den i soptunnan. Då veterinären skulle ge Ronja droppet i benet, så rakade hon benet på henne. En liten tuss av pälsen hamnade på pläden och den blev kvar där. Denna tuss har jag haft på näthinnan och velat fram och tillbaka om jag skulle ta vara på den. Igår gick jag ut och letade rätt på den. Nellie ville nosa och började vifta på svansen när hon kände lukten. Jag har lagt den i en liten ask tillsammans med två av mina andra hundars valptänder. Efteråt så känns det bättre. Vet inte varför, men tänker inte fundera mer på det. Huvudsaken är att det känns bra för mig.

Jag ska också skriva ned några rader om Ronja, för att kunna läsa om hur hon var längre fram. Man glömmer ju en del när tiden går. Det har jag gjort om de andra hundarna också och idag läste jag dessa berättelser och log för mig själv. Så roligt att ha dessa minnen kvar och kunna minnas allt fint om dem. Ett sätt att bearbeta min sorg. Min mors dagböcker har jag kvar och kan läsa i när saknaden är som störst. Det är en tröst att se hennes handstil och läsa hennes tankar från olika tillfällen. En liten bit finns kvar i mitt liv trots att de är borta.