Varje måndag börjar mannen tidigare, eftersom han har möte med alla anställda. Alla får reda på hur företaget fungerar och vad som är på gång.
Det innebär att vi här hemma måste stiga upp tidigare också, för att hundarna ska rastas. Egentligen är det ganska skönt då det inte brukar vara några andra ute. Vi traskar på, lite halvvakna i gryningsljuset. Fast till för några veckor sedan var det kolmörkt.
Men idag verkade byn vara helt förryckt. Vi hinner inte mer än ut ur garaget, när första hundekipaget kommer ångandes.
Som en pansarkryssare kommer de gående och våra hundar gillar inte den manövern. De protesterar högljutt och tycker att de är för närgångna.

Den fortsatta promenaden innebär att vi möter flera trötta hundägare som är ute. Det vimmlar av folk ute, både med hundar och utan. Några med halvsovande barn i släptåg på väg för att lämnas på dagis. Fast det heter väl inte så nuförtiden.
Jag har inte sett så mycket folk ute på morgonen tidigare. Så med en känsla av att jag missat något, sätter jag mig och äter frukost. Är det någon speciell dag idag, eller har folk bara svårt att sova?
Det får jag antagligen aldrig svar på, och det kan ju bara vara så att det bara var slumpen som gjorde att så många var ute samtidigt.