Jag har ofta funderat på varför jag ofta sagt ja till något, för att en stund efteråt känna att det var fel. Alltså ångrat mig och börjat må dåligt av det.
Börjat fundera hur jag ska ta mig ur situationen. Hoppats att något ska inträffa så att det inte blir av.
Många nätter har gått åt till att försöka tänka ut hur och vad jag ska säga.
Jag är i övrigt ingen mespropp, utan törs stå för det jag tycker.

En dag kände jag att varför ska jag ha dåligt samvete för att jag säger nej. Jag behöver inte tänka ut någon bra förklaring, utan bara säga nej. Jag tänker inte göra något jag inte vill göra mer i mitt liv. Om någon blir ledsen eller besviken på mig så är det inte mitt ansvar. Ibland har alla andra backat ur och jag varit den enda som inte gjort det. Jag har ställt upp. Nu stoppar jag jaet innan det slinker ur munnen och det svar jag ger är det jag vill och kan stå för.

Livet är för kort för att offra sig och säga ja till allt och alla.