Jag har sedan en lång tid tillbaka följt en kille som skriver en blogg. Vid flera tillfällen har jag lagt in en länk till den här, när det skrivna varit så angeläget.
Den heter ”I kroppen min” och killen som skriver är Kristian Gidlund. Han skriver om sin resa mot döden, eftersom han har cancer som är obotlig.
Nu har hans texter samlats till en bok och blir tillgänglig för fler människor. Jag satt och läste ett reportage om boken och en intervju som gjorts. Då sitter han i morgonsoffan i svt och pratar om sig och boken. Jag blev så glad att höra honom prata. Det var som att jag fick bekräftelse på att den som skrivit alla dessa fina texter, finns i verkligheten. Jag hör rösten i texterna.

Jag har aldrig skrivit någon kommentar efter hans inlägg. För vad kan man säga till någon som vet att han ska dö i förtid?
Muntra tillrop eller beklaganden känns fruktansvärt onödiga.
Istället läser jag och tar till mig en visdom som han fått, kanske på grund av sin sjukdom eller kanske alltid haft inom sig. Jag har tagit farväl av kära och vet hur man känner sig som anhörig. Men inte hur den som ska dö känner sig. Något av en glimt får jag i Kristians blogg.