Stress

Ibland blir jag irriterad på mannen som kan stressa på både mig och hundarna. Då kallar jag honom stressballe, där ordet balle är ett skånskt uttryck för bak. På nordsvenska blir det väl ungefär stressarschel, eller stressbak. Oftast sker hans stress på morgonen då han av någon anledning är sen i sin planering. När vi går morgonrundan väser han ”kom nu” till hundarna hela tiden och jag tycker så synd om dem, då de vill läsa morgontidningen på promenaden. Då blir han en stressballe.

I morse var det just så och min stressballe lugnade sig i sitt väsande. Vi kom in i en fin takt och hundarna kände väl av det och traskade på bra. Jag var nöjd och mannen var nöjd. När vi kom till den gatan där vi vänder hemåt igen, kom en firmabil bakifrån. Eftersom vi gick på gatan makade vi oss åt ena sidan, så att han kunde köra förbi. När han var bredvid oss gasade han på, för att visa sitt missnöje med att vi överhuvudtaget gick där. Jag konstaterade att det var en stressballe, som säkert var sen till jobbet. Han lät sin frustration gå ut över oss.

Därför går mina funderingar åt stresshållet idag. Varför låter vi vår ilska över att vara sent ute, drabba andra människor? Orsaken är ju att planeringen varit dålig. Inte att andra kanske okända människor orsakat förseningen. Drabbar ilskan en person som är känslig och har svårt att ta denna ilska, kan hela dagen vara förstörd.

När jag känner att min planering varit dålig och att jag är sent ute, försöker jag ta minst ett djupt andetag och hitta mitt inre lugn. Då brukar jag hinna till det jag ska ändå. Ibland lyckas jag faktiskt, men jag är inte perfekt och kan förvandlas till en stressballe vid andra tillfällen. Men denne stressade bilförare från i morse kunde inte fördärva våran dag. Tji, fick han!

wpid-imag0382.jpg

Kommentera