Jag undrar hur många som vaknar på måndagsmorgnar och känner glädje över att få gå till sitt arbete? Jag avundas de som verkligen älskar sitt arbete. I början av min så kallade karriär gjorde nog jag det. Det var roligt att träffa sina arbetskamrater efter helgen och spännande att se vad som skulle hända under veckan. Jag tyckte att det var så roligt att lösa problem och kände en stolthet när jag klarat av dem.

Jag hade ingen förståelse för de som kom till arbetet på måndag morgon och suckade att det var en hel vecka tills nästa helg. Eftersom jag levt ensam i en del år var arbetet mitt allt. När jag blev med hund förändrades min inställning. Då förstod jag att dessa suckar ofta var ett uttryck för dåligt samvete. Man hade inte lika mycket tid över för sina nära och kära. Därför var det inte lika roligt att vara på jobbet hela dagarna. Mina helger blev mer meningsfyllda och ägnades åt att vara med min hund så mycket det bara gick. Men jag tyckte ändå att arbetet var roligt.

Arbetsglädjen försvann mer och mer, ju äldre jag blev. Det kändes tråkigt att gå till jobbet. Jag var skicklig på det jag gjorde och det fanns inga problem att lösa längre. Det var som att trampa i samma hjulspår hela tiden. Men att byta inriktning då är inte det lättaste. Man behöver sin inkomst och betala sina räkningar. Att komma på vad man hellre vill göra är inte heller så lätt. Det enklaste är att bara fortsätta i sitt yrke och härda ut.

Men egentligen borde alla byta yrke någonstans mitt i livet. Det borde finnas möjligheter att göra det. Det räcker inte med att bara byta företag. Om jag var tjugo år idag, skulle jag tänka i helt andra banor än jag gjorde då. Våga mer och inte bara tänka på att tjäna pengar. Även hålla öppet för att byta inriktning någon gång i livet. Inte tänka att jag alltid ska hålla på med samma sak. Livet innehåller mer än bara arbete och tiden går så förbaskat fort.