Sista gången

Ok, idag ska jag berätta benhistorien och det blir sista gången jag gör det (tror jag).

Bläddrar bakåt till 2016 och augusti. Vi var precis hemkomna efter vår semester i Frankrike. Vädret var lite småduggigt och Mr J hade börjat jobba på måndagen. Jag hade varit ute i två omgångar på långpromenader med hundarna. Eftersom vi hade tre då så kunde jag inte gå med alla på samma gång. På tisdagarna brukade jag hämta pappas lottokuponger och lämna in i tobaken. Lat som jag är stannade jag vid hans köksfönster, greppade kupongerna och snurrade runt. Tjoff, jag halkade i det våta gräset och hörde tre knak. Då visste jag att jag brutit något ben.

Jag ringde ambulansen och Mr J som kom samtidigt. Där bröt en läkare foten rätt och det gjorde skitont. Sedan trodde jag att det var bara gips och hem som gällde, men icke sa nicke operation sade läkaren. Fick smärtstillande i dropp tills det var dags att rullas ner till op. Mr J berättade efteråt att jag hade varit där i tolv timmar. För när jag vaknade upp ringde en ängel till syster upp honom och berättade att jag var vaken.

En röntgenbild hur det ser ut inuti mitt ben och fot. Här har de mekat ordentligt minsann. Första tre månaderna fick jag inte ens stödja på foten och det var jobbigt. Jag var ordentligt grounded. En jobbig period för mig då jag gick minst ett par mil varje dag med hundarna innan detta hände. Jag ökade i vikt och kunde inte ens göra min yoga. Samtidigt hamnade min pappa på sjukhuset då han ramlat hemma. Det blev ett korttidsboende för honom och jag kunde inte hälsa på honom så ofta.

Jag fick byta gips tre gånger innan jag blev av med det till slut. Körde svart för det var mest praktiskt då vi hade tre hundar.

Foten var svullen och även benet. Men så kunde jag börja träna för att kunna gå. Vinter och halka satte en del käppar i hjulet, men så fort det blev barmark traskade jag först runt kvarteret och sedan började jag gå kortare sträckor med en hund i taget. Pappa hade under tiden fått plats på ett äldreboende ca 200 meter från vårat hus. Där bodde även farmor så nu blev det lättare att besöka dem.

Idag kan jag gå och det med en lätt haltande gång. Springa kan jag glömma, hoppa nja en centimeter kanske. Men jag kan yoga och det är jag glad över.

Foten ser hyfsat normal ut idag. Ärren har bleknat och tånaglarna är normala. Men jag har värk lite då och då. Känseln på vänster sida där jag fortfarande är svullen är inte 100 %. Några milslånga promenader kanske det inte blir nuförtiden men jag kan gå. Jag är tacksam för den skicklige läkaren som opererade mig och tror att detta klimat kommer att göra resten. Men jag gör själ för namnet halta Lotta och det trodde jag väl aldrig.

Snipp, snapp snut så var berättelsen om benet slut.

Nu till något helt annat. Väggen.

En bild på väggen från igår kväll.

Så en bild från i morse. Nu är det endast två rader kvar för Mr J att sätta upp. Det blir klart denna vecka när Mr J vilat ryggen lite. Jag tycker att det blir snyggt och man får nästan lite av hotellkänsla. Lovar fota när allt är klart.

Ha en fin söndag 🙂

 

 

8 svar på ”Sista gången

  1. Väggen blir ju bara så läcker.
    Vilken otur att du bröt det så illa bara genom att liksom vända dig om. Jag bröt vänster fotled på 2 ställe 1999 (oj vad länge sedan) genom att trampa snett i ett par för höga snygga kilklacksskor. Vad det smällde, som ett pistolskott ! När mitt gips togs bort så var fotleden inte tjockare än min handled. Mycket träning sedan. Nu är den fotleden jämt lite svullen. Jag slog även vänster armbåge ur led och att få igång den armen igen så krävdes det också en hel del träning. Men med en bra sjukgymnast så klarar man det. Men ditt benbrott var mycket mycket värre än mitt. Helt otroligt att du kan gå bara med lite hälta.

  2. Men aj, aj, aj… Såg verkligen ut att göra ont det där! Och vilken otur att drabbas så illa av ”så lite”. Hoppas det bara blir bättre och bättre nu när foten (och fotens ägare) bor i ett mer gynnsamt klimat!

  3. Ja, tänk så fort det kan gå att bli handikappad. Skönt att höra att du har återfått rörelseförmågan, även om den är lite begränsad.

  4. Men AJ! Vilken pärs. Trist att det ff påverkar livet men härligt att du har en positiv inställning ändå. Det bästa måste ju vara att du slipper dammsuga?! 🙂 🙂

Lämna ett svar till mycketyckAvbryt svar