Redan är vi här och Lucia försvann bakom hörnet och kommer inte tillbaka förrens om ett år. Jag för min del tycker att det är så tråkigt med allt tjafs som är om just firandet av henne i Sverige, Att inte ens föräldrar får se sina stolta telningar sjunga på förskolan är fruktansvärt. Okej, inga mobiler men kanske kan man ha en fotograf som tar foton och så får föräldrar köpa. Klart man vill ha dessa minnen kvar eftersom det är ögonblick som aldrig kommer igen. Sverige har blivit så politiskt korrekt att det är löjligt.

En lite krispig morgon övergick i en varm dag och solen brände bort alla moln som eventuellt fanns på himlen. Jag såg inga men någon liten molntuss fanns det säkert.

Jodå, jag ser dig och er minsann. Ni går inte till baksidan bara så ni vet det. Jodå, det ropade jag till de två filurerna.

Söta lilla löpgumman hon tänker inte trotsa mig. Snällt vänder hon när Lino rusar iväg.

Jag är här Ta det lugnt mamma! Raraste lilla gumman är mitt i höglöp och sköter sig så bra ändå. Nu ska jag erkänna att JR var i verkstaden och rotade. Men troligtvis hade han ändå ryggen till och helt inne i sin värld av verktyg. Så jag tar ändå åt mig äran att ha så bra kontakt med Turbo.

Mina blessyrer är bättre idag och lite salva på och jag kan röra mig obehindrat. Så jag är väldigt glad. Detta var en liten uppdatering på skadefronten. Nu planerar jag inte att göra fler tigersprång så jag ska inte behöva få fler ömma armar.

Nu hinner man knappt se solnedgången innan det blir mörkt. Men jag vill gärna se den som ett avslut på dagen.