Visst kan det vara mysigt med höst och att kura inomhus i värmen, men jag blir alltid en smula deprimerad av mörkret. Bodde i Luleå i fyra år och det som var värst var mörkret som infann sig på hösten och vintern. Snön hade jag inte alls ont av eller ens kylan, utan det var mörkret som jag inte mådde bra av. Sedan dess förstår jag varför de flesta självmorden sker i norrland. I morgon ska jag ta min d-vitamindos som läkaren propsar på att vi ska ta på vintern. Starka skelett och eftersom det blir mörkt så tidigt behöver ni det. Vi fick aldrig någon dos i Sverige men det hade man verkligen behövt så mörkt som det är där såhär års.

Vi har åtminstone en novemberblå himmel på dagarna, oftast ska jag väl tillägga för nog har vi de grå molnens dagar också. Men man blir ju väldigt glad när man trycker upp jalusierna och det ser ut såhär.

Julrosorna artar sig ju bra de också. Vi tar till vara på allt ljus och är ute så mycket som möjligt. Men som sagt dagarna blir kortare nu. JR var iväg och handlade idag så jag donade själv här hemma med hundarna. Körde en tvättmaskin, bäddade och satt ute tills det blev för kallt. JR dröjde så jag packade ihop parasoll, tog in hundtäcken och mina saker. Jag känner mig lite förkyld så det kändes inte så bra att sitta ut när solen började sjunka ner mot horisonten. Nu hann jag bara hänga upp tvätten så såg jag Mackan komma in framför grinden.

Hundarna ville inte gå in utan de låg och väntade på JR. Så gör de alltid och stackars Lino var så kall om tassarna sedan. JR har fått sitta med honom i soffan och värma tassrna på lillkillen. Det är ju även så att när han är borta och sedan kommer hem blir Lino 100% pappig och så även ikväll. Därför har JR fått ägna sig en hel del åt hundkel ikväll.

Det var ett tag sedan jag visade en teckning så jag är inte säker på att jag visat denna förut. Men jag har några nya så jag börjar med denna. Som sagt är jag en glad amatör utan några ambitioner så jag hoppas ni inte är för kritiska.