Då för sex år sedan var vi oroliga för att det skulle komma en snösmocka i skåne. Vår H ringde idag och kunde berätta att det snöade väldigt mycket så han hade somnat om på morgonen. Precis det vi var rädda för skulle hända då vi stod på Sibbarps camping. Därför körde vi på morgonen den 14:e februari.

Vi hade gått våra rundor med hundarna och tittat bort mot bron i två veckor och bara längtat att få köra över den mot vårat nya liv. Rädslan över att en snösmocka skulle komma var också något som vi ofta pratade om. Det är vanligt att det kommer en sådan under februari i skåne, När vi hade fått klart med alla papper kände vi att nu ville vi ner till varmare trakter.

Vi startade tidigt och första natten i Singen var kylig. Vi körde långt för nu ville vi bort från snön. Det blev en sen middag och efter rastning av hundarna lade vi oss. På morgonen var det frost i gräset och vi gav oss iväg snabbt. Frukost åt vi efter vägen men hundarna fick naturligtvis en rastning innan vi körde. När solen visade sig blev vi på bättre humör och eftersom vi ville undvika höga höjder körde vi längs med centralmassivet. Inte kanske det bästa beslutet då vi såg snöhögar i vägrenen här och var.

Vi stannade i Pont au Mosson som vi brukade att göra på väg ner till Frankrike. Det blev långa körsträckor och vi stannade endast för att åta lite och låta hundarna göra toalett. Jag hade svårt att hitta ställplatser då det mesta var stängt i februari. Men lyckades och så hamnade vi vid en motocrossbana.

St Thibery som tydligen var en av Europas bästa banor och det var mycket aktivitet med motorcyklar hela dagarna. Så vi hade massor att titta på. Turbo älskade att sitta i förarstolen och titta på alla som körde på banan. Där stod vi i två veckor innan vi fick titta på vårat första hus. Vi kom tillbaka dit för ett par dagar innan jag hittade ställplatsen i Vias som vi stod flera veckor på.

Här upplevde vi både storm och ösregn med sol och värme emellanåt. Vi tittade på hus nummer två och hus nummer tre. Men inget kändes rätt tills vi fick titta på hus nummer fyra som JR hade sett ett år tidigare i Green acres. Då hade vi också bytt ställplats till en camping i Capestagne. Där stod vi fram tills vi fick nycklarna till vårat hus. Tyvärr fick aldrig Unkas flytta med hit då han blev så sjuk vid tio års ålder att han fick somna in. Så jag grät den dagen och det gör ont i mitt hjärta än idag. Men hans aska är här och hans ande.