Jag ska berätta en historia som jag läste igår. Den är ur boken En klagofri värld.

Författaren körde över en bro när han upptäckte en hemmagjord skylt, som uppmanade trafikanterna att: Tuta om du är lycklig.

Den gången ruskade han bara på huvudet och tyckte att det var en löjlig skylt, och följde inte uppmaningen. Men ett par veckor senare passerade han den igen. Då var han på väg till stranden med sin familj. De sjöng och skrattade och var på ett glatt humör och vid skylten tutade han av bara farten. De undrade vad som hänt och varför han tutade, varvid han förklarade att det stod en skylt vid vägen. Hans dotter gillade skylten och han fortsatte att tuta varje gång han passerade. Även när han var ensam och visst kände han sig lite lyckligare då.

Han började se fram mot att passera skylten och även fundera på vem som hade satt upp den och varför. Den stod på ena sidan av en träddunge och på andra sidan fanns några villor.

En dag råkade han befinna sig vid dessa villor och började titta efter vilken som kunde stå närmast skylten. Han stannade vid det hus som verkade stå närmast och ringde på. En man öppnade dörren och bad honom komma in före han ens hann öppna munnen, för att förklara varför han ringde på.

Författaren skyndade sig att berätta om skylten och frågade om mannen visste vem som hade satt upp den. Mannen log och berättade att det hade han gjort och att detta inte var första gången någon ringde på hans dörr.

Han och hans fru älskade att bo nära havet och var lyckliga i huset. Men så blev hans fru sjuk och det konstaterades att hon hade var obotligt sjuk. Hon hade bara fyra till sex månader kvar att leva. De blev förtvivlade och grät i flera dagar, tills de var tvungna att acceptera det hela. De flyttade in en sjukhussäng i ena sovrummet och där låg hon i mörkret med svåra plågor. Mannen var bedrövad och mådde dåligt av att hon hade så svåra smärtor.

En dag när han satt i vardagsrummet, hörde han bilarna som körde förbi till stranden. Han tänkte på hur lyckliga de varit de gånger de varit där. Då slog det honom att fast hans fru var döende så måste inte all lycka dö. Så han satte upp skylten, helt utan förväntningar på att någon skulle tuta.

Men så började det tuta både dag och natt. Hans fru hörde tutningarna och frågade sin man vad det berodde på. Han berättade om skylten och med tiden var det fler som tutade. Det blev en tröst för henne att veta att lyckan fanns därute. Författaren fick även träffa kvinnan som låg leende i sin säng trots att hon var dödssjuk. Hon berättade att hon fantiserade om dom som åkte förbi och om vilka dom var.

När han skulle åka sin väg sade han att han hade åkt förbi i ett år och tutat. Men mannens fru hade ju fått högs sex månader att leva. “Precis”, sade mannen.

Skylten satt uppe ett år till och en dag var den plötsligt borta. Han blev dyster och tänkte att kvinnan var död. Det blev inte lika roligt att åka över bron. Men så en dag när han skulle passera såg han en ny skylt. Den var knapp två meter bred och en meter hög, bakgrundsfärgen var gul och kantad med blinkande lyktor. På båda sidor om skylten stod det:”Tuta om du är lycklig!”

Kvinnan hade med sin osjälviskhet berört miljontals människor och gjort dom lyckliga.

Precis så kan vi vara för andra människor om vi slutar att klaga.