Plötsligt har det gått upp för myndigheterna och medierna att Sverige faktiskt är med i krig. Vi har svenska soldater som strider och dör. Flera klarar sig som tur är och kommer hem, fysiskt hela. Men vad möter dem när de väl är hemma? Det verkar som att ingen riktigt bryr sig om hur skadade de kan vara psykiskt, efter allt de sett och varit med om. Hur klarar de av livet efteråt?

I Danmark har de uppmärksammat detta och försöker hjälpa soldaterna till ett normalt liv utan krig. Många av dem bosätter sig i de skogar som finns i Danmark, då de inte klarar av att vistas i städerna. Norge har upprättat kamratgrupper där soldaterna stöttar varandra, eftersom det är lättare att prata om det man varit med om med sina kamrater. Båda länderna har deltagit i krig tidigare än Sverige, men borde inte de svenska myndigheterna ha förhört sig om eftervård innan våra soldater börjat skickas ut?

För en gång skull tycker jag att det är bra att svenska medier tar upp detta, så att något görs. För hur förberedd man än är att gå ut i krig, vet man inte hur det blir efteråt.