Snöflingor i luften

Mitt humör dalade i morse då små nätta snöflingor dalade genom luften. Men bara ett par timmar senare lyste solen och då var jag glad igen. Hade sovit med en inpackning i håret och hela kudden luktade gott när jag vaknade i morse. Fast jag blir så öm i hårbotten av att ha ett band i håret om natten. Rev av det och sedan hade Turbo och jag en riktigt gosig stund innan vi klev upp. Hon har blivit så kelen på morgnarna nu, så det är riktigt härligt att vakna. En blöt puss på näsan och så kör hon in hela huvudet vid halsen. Det är lycka.

Lilla Turbo har verkligen förändrats sedan hon kom till oss. Borta är den galna hunden som rusade runt varje morgon och nu har vi fått ännu en softpotatis. Precis vad vi tycker om. Nu går hon superbra i kopplet och drar ingenting. Jag har inte ont i ryggen efter våra rundor i byn.

Vi har hållit oss i byn hela dagen och jag har gått antikrundan som vi kallar besöken hos våra föräldrar. En sväng för att göra lite inköp till pappa innan jag satte mig ned för att prata en stund med honom. Han mår bra nu när hörseln är bättre och han kan ha riktiga samtal. Nästa antikrunda går i morgon och då är det Mr J som ska gå.

Det roliga är att snön som de pratat om aldrig kom hit till byn. Inte ännu i allafall. Men februari är en lurig månad. Några dagar kvar så ska vi vara över gränsen.

Jag längtar till våren så det gör ont i mig. Men rödhaken har kommit hit och då är den inte långt borta.

Jag spanar varje dag efter vårtecken och nu ser jag snödroppar nästan överallt. Unkas spanar säkert också efter något, som jag inte vet vad det är.

 

Annonser

Virrig lantis

Igår var det dags för en inköpsrunda och jag hade ett möte inbokat. Mr J släppte av mig och körde iväg för att handla under tiden. Mitt möte gick bra och jag var klar tidigare än vi beräknat. Jag ringde till Mr J och sade att jag kunde gå till nästa ställe. Frågade om det var höger eller vänster vid nästa korsning.

Det var mitt största misstag. Man ska aldrig fråga honom om riktningar. Dumt nog följde jag hans råd. Jag hade lite ont i benet igår och det var väl inte så klokt att gå mer än vad jag behövde.

Jag är inte så bekant med Trelleborg, men tyckte att jag kände igen mig där jag gick. Stannade upp när cykelbanan upphörde och då kände jag absolut igen mig. Jag var på väg ut från staden. Ringde så Mr J igen och han skrattade och sade att jag gått åt fel håll.

Det var bara att vända och gå tillbaka. Men nu var han klar med sina inköp och på väg mot mig. Jag hann nästan fram till den affär vi skulle mötas vid.

Där kom min riddare i Madame och det var jag väldigt glad för.

Jag hann tänka att det var en evinnerlig tur att det inte var i Malmö, som jag virrade runt i.

Idag håller jag mig i byn hela dagen och Mr J är med Unkas till veterinären för vaccinering och kloklippning.

Solen skiner idag och det ska bli roligt att gå runt byn när de kommer tillbaka.

Inte blått bara grått

När vi går runt byn på söndagarna slås vi alltid av att det är så tyst. Det just inga bilar som kör längs landsvägen och ytterst få människor. Jag tycker att det är skönt när man kan höra fåglarna och slippa allt brus från trafiken. Inte för att det är speciellt öronbedövande på vardagarna heller, men söndagarna är speciella. Såhär i slutet på februari och då sportlovsveckan startar, känns det som att allt står stilla en stund. Precis innan våren bryter ut och allt börjar bli grönt.

Mina lökar har klarat både snön som föll och kylan som var. Men de har inte växt utan bidar sin tid. Precis som vi gör. Idag tar vi det lugnt och hundarna tycker att det är skönt. Mr J har tvättat Madame som nu är vit och fin igen efter att ha haft en brun nyans i flera veckor.

Vi sitter i biblioteket och pratar om framtiden och historien. Allt förändras och vi med. Men när man tänker tillbaka inser man hur fort förändringen gått med både kommunikation och levnadssätt. Jag kommer ihåg när den första pizzerian öppnade i staden och hur vi köade för att komma in. Nu kan du beställa pizza på telefonen och få den hemkörd. Det måste kännas ännu mer konstigt för våra föräldrar som kommer ihåg de första bilarna och när de fick telefon installerad i sina hem.

Själv väntar jag bara på våren och att allt ska bli grönt igen.

 

Gråmulet och trist

Faktiskt uppehåll och just ingen vind. Långpromenad avklarad och hundarna väntar på sin middag. Vi andra städar som vanligt och sedan blir det bubbelbad.

Fick jättefina tulpaner på alla hjärtans dag och nu börjar de slå ut. Blir glad när jag ser på dem.

Oj, det blev ett avbrott där för hundarna skulle ha mat och rastning. Nu är de nöjda och Mr J har kört igång snabeldraken. Jag väntar en stund, sen ska golven torkas.

Sedan stoppar vi undan denna dag och tar kväll. Deltävling i mello och till det bakad potatis. Vi har snöat in på denna rätt just nu.

Deppigt på Hermelinen

Pappa var lite deppig idag då en i äldreboendet dött natten till idag. En gubbe som pappa haft ganska trevliga samtal med tidigare. Så hände något och gubben blev sämre tills livet tog slut. Inte så roligt att bli påmind om att slutet kanske är bakom hörnet. Ju äldre man blir ju mer tänker åtminstone jag på att kroppen kanske inte orkar lika mycket som tidigare. Därför har det blivit så viktigt att verkligen ta tillvara på de år man har kvar. Jag vill ha många minnen att se tillbaka på när jag inte längre kan skapa fler.

När vi inte kan köra ut med husbilen och upptäcka nya platser och uppleva fina dagar i andra länder, ska åtminstone inte jag sitta och gräma mig. Jag vill se tillbaka på ett spännande liv.

Det är precis det vi planerar för detta år. Jag tänker inte låta dagarna bara rinna iväg tills jag inte orkar med förändringar. För den dagen kommer och då vill jag vara på en plats där jag kan njuta av det som återstår. Nu har jag sådan tur att Mr J är inne på precis samma linje. Vi är väldigt samspelta i våra tankar och drömmar. Att vi sedan är födda samma år ser jag som en stor fördel. Det innebär att vi båda är klara med yrkeslivet samtidigt.

Idag hämtade jag en serie jag beställt på vårat postutlämningsställe. Ikväll lämnar vi J.A.G för att börja se:

Det ska bli så spännande och vi har alla säsonger. Sedan har vi också säsong sju av Games of Thrones, så den serien ska vi se om så vi får ett sammanhang. Vi ska nog klara av denna vinter tills det blir vår.

 

Iskalla vindar

Med knallröda ansikten kom vi tillbaka från våra hundrastningar idag. Inte gjorde det oss gladare när vi vid ett par tillfällen var tvungna att vika av från vår väg. Allt för att undvika oförstående hundägare. Det är väldigt lätt att passera med en hund vid möten, men urjobbigt när man har tre stycken. Vilket är en flock och flocken är stark och det visar de. Jag har ofta gått med en hund då mannen fortfarande arbetade och har absolut inte vikit undan för någon hund. Men om jag mött någon som verkat orolig eller haft fler hundar med sig, har jag alltid gått undan tills de passerat. Men det gäller tydligen inte vår flock. Jag undviker gärna ordväxling eller bråk så jag viker av så snabbt jag kan. Om människor inte förstår hur det är att gå med en flock, så orkar inte jag förklara det för dem. Karma tänker jag och viker av.

Det enda de ser av oss är ryggtavlorna och jag slipper deras gliringar om uppfostran mm. Vill inte heller fresta på Turbo som efter fem månader hos oss går väldigt fint i koppel, om inte en annan hund kommer för nära. Hundar har en radie som de betraktar som sitt revir och Turbo är noga med det. Inte för att hon gör utfall, utan för att hon så gärna vill fram till den mötande hunden. Grabbarna hakar på och Unkas är väldigt högljudd i vad han anser. Han skäller inte utan skriker stick och brinn. Låt min syrra vara ifred! Hundmöten är på nästa nivå av hennes utbildning och jag skyndar inte på den.

 

Nu längtar jag till varmare tider och vänliga människor. En dag kommer vi dit och då ska hundarna få doppa sina tassar i Medelhavet igen. Tur att jag har foton som påminner mig om hur vi hade det.

Men först ska trädgården se ut såhär och vi ska förbereda resan till syd. Det återstår några månader och tiden går fort ibland och sakta ibland. Men vi kommer dit.