Semestern 2008 fortsättning

Där i Honfleur kände vi att det är precis dethär som, är meningen med att ha husbil. Alla människor var så trevliga och trots att vi inte talade samma språk så förstod vi varandra så bra.

På morgonen var det full fart då alla skulle vidare och innan dess, måste vi tömma toaletter och gråvatten, samt fylla nytt vatten. Trots att det var så många husbilar gick allt så lugnt och fint till, i lugn takt fick man tillträde till tömmning och påfyllning. Inget bråk eller skrik. Det gick ganska fort också.

Vi tänkte fortsätta nedåt kusten utmed vägen vi hittat mot Cherbourg. Denna dag var vi ganska mätta på alla stridsvagnar och annat som vi sett en hel del av dagen innan. Men när vi såg en skylt mot amerikanska kyrkogården svängde vi av.

Vägen mot kyrkogåden var nyasfalterad, vilket stod i skarp kontrast till vägarna vi åkt på hittills som var både guppiga och dåligt asfalterade. Gräsmattorna var som golfgreen, och man hade bevattning på så de skulle vara gröna. Många turister var det också, så vi fick köa för att komma in på själva begravningsplatsen.

Korsen stod i snörräta rader och det såg ut som ett vitt hav på långt håll. Man hade gjort dammar och planteringar runt omkring. Vi slogs av att det var så enormt stort. Detta var ändå bara en av alla krigskyrkogårdar som finns efter andra världskriget. Man kunde läsa namnen på korsen, men några stod det John Doe på. Vilket betyder att den som begrafts där inte kunnat identifierats. Sorgligt men ändå vackert. Hela kyrkogården vaktades av amerikanska soldater i svarta militärkläder och vita mössor.

Nu fick man en liten känsla av hur många som dött under kriget och hur unga de var. Bara barn många av dem.

Forstättning följer….

Lämna ett svar