Såhär dagen före avresan tänker man mycket på de semestrar vi varit på tidigare. En tendens har varit att när vi hade huvagn så hände det en massa konstiga saker och nu när vi har husbil så är det mest upplevelser som är roliga man kommer ihåg. Något som är positivt med husbil är att hundarna är nära oss hela tiden och kan röra sig fritt. De kan breda ut sig på golvet och dricka vatten när de är törstiga, ofta kommer de fram till oss och vill kela lite under resan.
Ett minne jag har från förra året är när vi åkte till Rhendalen. Vägen dit smalnade av mer och mer och lutade kraftigt nedåt. På ett ställe var det ett valv över vägen som var lite lågt, men när vi såg en buss komma uppåt fortsatte vi. Hur vi än letade så fanns det inga ställplatser nere vid floden men en bit uppåt skulle det finnas det. Så vi lade in koordinaterna och svängde av uppåt. Efter någon kilometer blev det häftigt brant och hundarna tyckte inte det var så roligt. De låg hoptryckta under bordet så att de hade stöd mot husses stol. Jag minns att jag tänkte att:” bara vi inte måste åka ned samma väg.”
Vi om upp till en liten by och körde på de smala bygatorna. Folk tittade på oss och vi log och vinkade tillbaka. Men en gång ville gps:n (som vi kallar Lennart då det är en mansröst) att vi skulle köra in på en gård och då körde vi bara förbi. Det hela slutade med att vi hamnade ute på en åker där en bonde var ute med sin traktor. Utsikten var vidunderlig och tvärs över floden var Loreleiklippan, men någon ställplats eller andra husbilar såg vi inte. Det var bara en traktorväg och den ville vi inte fortsätta på. Men vi skrattade gott och det visade sig också att vi inte behövde åka samma väg tillbaka.
Så ibland lurar Lennart oss rejält så man kan inte alltid lita på en gps.