Läser i aftonbladet om att barn som blir mobbade ofta får skulden för att de blir det. Lärare menar att barnen själva är så udda att de får skylla sig själva. Men hur kan vuxna ens säga en sådan sak? De mobbade blir utsatta ännu en gång för mobbning och det av vuxna människor som borde veta bättre. Jag vet hur det är att blli mobbad och utfryst ur gemenskapen. Inte för att jag var speciellt udda eller konstig då jag aldrig haft svårt för att få kamrater, men jag passade inte in just då och blev utstött från de jag trodde var mina vänner. Var det mitt fel?

Kan vi inte som vuxna tillåta att alla inte är likadana och inte vill vara det? Måste man ha likadana kläder eller åsikter som alla andra? Jag tycker att vi ska uppmuntra barn att vara precis som de vill och inte ge dem skulden för att de blir mobbade för det. Tror det ligger mycket rädsla för det annorlunda, vilket gör att den som sticker ut blir mobbad. Det är skrämmande när lärare inte tar tag i detta och får slut på mobbningen. Men inte konstigt för det är många vuxna som blir mobbade också på sina arbetsplatser och de blir också beskyllda för att orsaka detta.

Som vuxen har jag alltid ställt mig på den mobbades sida och kanske inte alltid med så snälla ord till de som mobbar. Men ingen ska behöva gå till skolan eller arbetet med ont i magen. Vi har bara ett liv och ingen ska behöva ha ett helvete i sin vardag. Vi måste låta alla vara individer. Inte för att vi måste hålla med åsikter som vi inte tycker om, men vi måste tillåta andra att ha dem. Istället för att mobba borde vi ta reda på varför någon har dessa ”underliga” åsikter, klär sig annorlunda, inte vill vara med i vissa situationer och det är vi vuxna som ska lära barnen hur man gör det utan att mobba.

Kommer ihåg en flicka i högstadiet som var udda. Hon var pingstvän, ganska grovlemmad, hade ej moderiktiga kläder då föräldrarna kanske inte hade råd. Andra mobbade henne för att hon åt mycket och kallade henne vargen. Hon gjorde inte en fluga förnär utan gick ensam på rasterna. Jag kunde aldrig förstå varför hon inte fick vara ifred från knuffar och glåpord. När jag mötte henne pratade jag ofta med henne och hon verkade inte ett dugg konstig. Lite blyg och avvaktande vilket inte var så konstigt då hon i början inte kunde veta vilka mina avsikter var att närma mig henne. Det var svårt att komma henne nära, vilket inte var underligt då alla verkade vilja driva med henne. Någon gång log hon då vi pratade och jag hoppas att dessa samtal gjorde hennes dag lite bättre. Men av alla de jag mötte under min skoltid så är det henne jag kommer ihåg och tänker på än idag.

Vi måste tillåta att andra är annorlunda och inte fördöma det vi inte förstår direkt.