Vi var glada att ha kommit till Frankrike och ivriga att åka vidare, så nästa dag fortsatte vi kustvägen söderut. Stora sanddynor skymde sikten mot havet och vi åkte genom små samhällen. Innan vi åkte från Calais hände en incident. Vi fyllde vatten och tömde ur gråvatten. Då satte sig Unkas på förarsätet och jag pratade med honom. Han lutade baken mot dörren och mannen tittade inte om det satt en hund där utan öppnade och Unkas ramlade ut baklänges. Han blev skrämd och rusade iväg en bit och mannen efter hojtande. Jag tog mig ut genom bodelsdörren med ett koppel och började prata lugnt med Unkas för att lugna ner honom. Han stannade och jag kunde röra vid honom, mannen hade rusat in och hämtat levergodis som han sträckte fram. När Unkas började äta kastade jag mig över honom och fick på honom kopplet. Då blev han kolugn och följde snällt med in i bilen.

Efter att vi åkt en stund började höga gröna kullar trona upp sig framför oss och det gick uppåt. En bit upp stod bilar och husbilar på en parkering och när vi tittade bakåt hade vi en vidunderlig utsikt över havet och där på andra sidan Dovers vita klippor. På andra sidan denna höga kulle var en dal och tittade vi uppåt mot andra sidan såg vi ställplatsen. Vid byn Escalles skulle vi stanna den natten.

Denna utsikt hade vi mot England och det var synd att vädret inte var bättre. Men vi hade gräs utanför husbilen så hundarna fick ligga i gräset och titta på andra hundar och människor. Precis till vänster kunde man gå på en liten väg med hundarna och se ut över det vackra landskapet.

Uppe vid det lilla bruna huset var receptionen och där står vi. Det hade nog regnat en hel del på morgonen så det var vattenpölar både här och där. På kvällen regnade det också men slutade under natten. Solen tittade fram och vi passade på att städa lite i husbilen. Färden skulle ju fortsätta söderut.