Vår gps-Lennart blev skogstokig över att vi inte körde efter hans anvisningar, men vi ville köra efter kusten och han ville ta oss inåt land. Så vi trotsade honom och fortsatte vår färd.

Vi åkte genom rondeller som var väldigt fantasifulla och utsmyckade med både det ena och det andra. Jag kollade vägnummret för att se till så att vi åkte åt rätt håll. Ibland kände vi igen oss och det gjorde att gamla minnen från förra resan ploppade upp.

Vid ett rödljus tittade jag till höger och fick se ett anslag som sade att i denna byggnad ställde man ut den berömda bayeuxtapeten, vilken man också kunde skymta genom fönsterrutan. Tyvärr var museet stängt så vi kunde inte gå in och titta på den.

Ännu en av dessa tjusiga rondeller vi åkte genom. Vid detta laget hade gps- Lennart fått totalt solsting och ville få oss att vända tillbaka till Honfleur. Den visade att vi hade längre och längre till ställplatsen och det blev verkligen att köra på känn. Från denna stad kan man ta båt över till England och vi stannade vid sidan av färjeläget för att försöka få ordning på gps-lennart. Vid tredje försöket lyckades vi.

Här var kusten ganska platt och sandbankar låg lite här och var. Förra gången vi åkte här stannade vi och tag en rast, men denna gång ville vi komma fram. Så vi fortsatta mot ställplatsen.

Nu började de första minnesmärken från andra världskriget att dyka upp och vi förstod att vi var framme vid invasionskusten. Jag vet inte vad detta var för slags stridsvagn men det känns lite underligt att se dem stå mitt i byarna.