I min fortsatta läsning av Tomas Bodströms bok har jag läst genom kapitlet där han tar upp om media ljuger. Han anser att de inte gör det och att han aldrig blivit illa behandlad av media och de som påstår sig vara felciterade ljuger. För han har aldrig blivit felciterad. Ett väldigt korkat påstående i mina ögon och om han haft sådan tur att alla journalister gillat honom så vet han inet hur andra blivit behandlade. Tror inte Mona Sahlin skulle hålla med honom om detta.

Han fortsätter att tala om negativ kritik och hur medierna behandlat de olika partierna. Där tar han upp en undersökning av Kent Asp från JMG i Göteborg. Vem denne Asp är eller vilken titel han har talar han inte om. Denna eller de tidigare undersökningarna från denna man har åtminstone inte jag hört talas om tidigare så det är antagligen undersökningar beställda av socialdemokraterna. Under fem års tid har Asp undersökt vilka partier som gynnas eller missgynnas av medierna. Hur detta urval gjorts eller vilka kriterier man sett till skriver inte Bodström heller. Om det är för att peka ut media eller försöka ändra på något vet jag inte, men att redovisa undersökningar utan att närmare beskriva hur de gått till är ointelligent. Då hade det varit bättre att Bodström struntat i att skriva om det och istället skrivit om sin egen inställning till medias kritik.

Men han är feg och vill inte stöta sig med media för då kan de börja granska honom i varje sak han gör vilket inte skulle vara så bekvämt. Jag börjar tyvärr känna att Bodström är en rövslickare som inte vill stöta sig med någon. Hans tama försök till kritik får en bara att småle och gör en inte ens nyfiken. Att sedan sossarna mätt hur mycket negativ kritik varje parti får kanske kan ge en fingervisning om att de är lite fel ute och kanske bör göra något åt hur de agerar. För läser man Bodströms bok blir man mörkrädd och undrar om Sverige verkligen styrs på den dagisnivå han skriver om.

Slutsatsen han kommer fram till är att de fick den negativa kritiken på grund av att de gick ihop med miljöpartiet och vänstern. Mona blev taleskvinna för hela gruppen istället för socialdemokraterna och det gjorde att de förlorade valet. Men hallå, att gå ihop och ena flera partier till en grupp innebär att man talar för alla och måste kompromissa om sin politik. Det kallas samarbete vilket inte verkar vara något socialdemokraterna klarar av.