Ska man hänga ut andra människor i en bok?

I min fortsatta läsning av Bodströms bok blir jag mer och mer konfunderad. Vad vill han egentligen åstadkomma med boken? Jag trodde att den skulle handla om hans år inom politiken och då kanske med en del roliga och jobbiga minnen. Men den verkar bara bitter och som att han vill klippa av alla band med dem han kände under den tiden. Kapitlet jag nyss läst handlar om hur man ska klara sig vid sk. “drev”, då journalister hittat en nyhet och kräver besked. Som en liten handbok för blivande politiker så de kan mygla sig fram.

Detta följs av att Bodström betygssätter en hel radda av journalister och reportrar. Helt subjektiva påståenden om hur han tycker att de är. Det kallar jag att hänga ut någon. Bör man inte hålla sina åsikter om hur andra arbetar för sig själv eller åtminstone inom sin inre krets? Idag arbetar han som advokat och kommer troligtvis någon gång komma i kontakt med journalister, vilket han borde veta. Hämnden är ljuv även för dem eller hur?

Han drar sig inte heller för att hänga ut före detta kollegor, som när han berättar om hur socialdemokraterna hinkar i sig alkohol på olika sammankomster. Den årliga träffen på Harpsund verkar ha varit riktigt blöt med mycket sprit och fylla. Något som Bodström verkar tycka är normalt och jättekul. Alltid några stycken som suttit och snackat fyllesnack efter middag och dans. Jag vet inte vad man ska tycka längre om socialdemokrater och politiker i allmänhet. Verkar ju livsfarligt att närvara på deras fester, då någon bitter människa kan hänga ut en i en bok om några år. Som att bränna sitt ljus i bägge ändarna. Men så är det väl när man halkat in på ett bananskal i en regering, tack vare att partiledaren gillar en. Resten av partimedlemmarna verkar inte att ha tyckt särskilt bra om Bodström.

Lämna ett svar