Jag har kommit på mig själv, att flera gånger då jag lyssnar på musik tänka, att den låten skulle jag vilja ha på min begravning. Inte för att jag planerar att dö inom någon snar framtid. Vet inte varför dessa tankar kommer och försöker slå bort dem då de känns makabra. Det kanske beror på att döden har varit så mycket i mina tankar den senaste tiden. Ronja som faktiskt är gammal och farmor som plötsligt blev dålig, har gjort att jag fått bearbeta mina känslor för döden.

Egentligen är ju döden något man inte vill tänka på och ofta slår ifrån sig. Det är både skrämmande och konstigt. Vi undrar över meningen med det hela och även livet. Men när man konfronteras med det så börjar funderingarna om hur man lever och att man borde vara mer rädd om sig själv. Det är känslor som man egentligen inte vill känna, utan de tränger sig på vare sig man vill det eller inte.

Någon gång under livet kommer vi att konfronteras med döden och dessa tankar dyker upp. Efteråt skjuter vi bort dem, men de försvinner aldrig helt. Har vi upplevt den finns de alltid kvar inuti huvudet. Det kanske är därför de kommer fram när det är dags för någon i ens närhet blir sjuk eller dör.

Lite lustigt att jag började skriva detta inlägg när programmet efter tio börjar, som idag har döden och upplevelser folk har haft av nära döden upplevelser. Det känns lite som en tröst för mig och att jag inte ska fundera så mycket över detta. Så är livets gång och något som vi måste uppleva.