Igår höll vi på att ta loss husbilen som grävt ned sig i myllan. Vi var tvungna att köra den i vintras då vissa saker måste fixas av husbilsfirman och det hade vi inte räknat med. Så gräset var alldeles blött och jorden mjuk när vi skulle ställa tillbaka den på sin plats. Tyvärr grävde den ned sig och gick inte att rubba sedan. Den fick stå över vintern och nu när vi ska iväg, så måste vi få loss den. Med en grannes hjälp så lyckades vi och det var skönt. Under tiden så måste våra två andra bilar stå lite här och där på gatan.

Vår lilla gatstump är en liten sväng med två hus och egentligen behöver ingen köra på den för att ta sig fram i byn. Men många tar denna väg av någon anledning och det har de ju rätt att göra. Därför borde inte det faktum att bilar står och blockerar vägen inte störa andra. De skulle ju bara stå där en stund, när vi drog ut husbilen. Innan mannen hann ställa bilarna lite bättre , kom en firmabil och föraren krävde att få komma fram. Han hade kunnat backa och ta en annan väg, men vägrade. “Jag ska fram här”! domderade han.

Sådant sätt gör att jag förstår hur missämja bland grannar uppstår. Jag kan förstå ilskan om våra bilar alltid blockerar vår lilla väg, men nu var det bara under någon timme igår kväll. Naturligtvis flyttade vi bilarna eftersom föraren var så ilsken och han körde förbi som en uppretad bågeting. Nu tror jag att hans ilska berodde på något helt annat och tycker synd om dem som fick utstå den senare. Karln var kanske sen hem och hade fått arbeta över någonstans.

Men jag blir så trött på sådant oförstående från människor. Hänsyn är något som fler borde praktisera i vardagen.