Jag har skjutsat pappa till vårdcentralen för läkarbesök, hämtat honom efter en timme och handlat allt han behöver. Känns bra att hjälpa honom med sådant han inte orkar eller klarar själv. Visst tar det en del av min tid, men det får det faktiskt göra. Jag kommer ihåg när jag var liten och han åkte flera mil med mig för att jag skulle dansa balett. Varje tisdag följde han mig till storstaden och på den tiden hade vi ingen bil, så det blev tåget vi fick ta. Sedan gick han runt i en timmes tid på stan, när jag var på min lektion. Ibland köpte vi varmkorv på stationen innan vi tog tåget hem. Detta tog flera timmar av hans tid och han fick byta arbetspass med någon för att kunna vara ledig. Han skjutsade mig i bilen när vi fick råd att köpa en sådan. Aldrig att han var sur eller tvär för att jag upptog så mycket av hans tid.

Nu ger jag tillbaka min tid till honom och det känns bra att kunna göra det. Det är väl så det är meningen att livet ska vara. När vi är små ger föräldrar till oss både tid och ork. Sedan blir det tvärtom när de blivit äldre och inte klarar att sköta allt själva. Att ha det inom sig den dag de inte finns kvar i livet är en gåva som är värd mycket.